Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Inblick ABF

Tyst teater fyller 50

– tack vare ABF

Det började som en ABF-cirkel för att ta fram studiematerial för döva som ville spela teater. Nu firar Tyst teater 50 år. – Utan ABF vet jag inte om vi funnits här i dag, säger skådespelaren Gunilla Vestin Wallin som i sommar börjar repetera sin femtionde (!) pjäs på Tyst teater.

Gunilla Wågström Lundqvist och Gunilla Vestin Wallin minns fortfarande hur förväntansfulla de var inför resan till Västanviks folkhögskola i Leksand i april 1970. De kom båda från norra Sverige och var två av cirka tjugo ditresta från hela landet med två saker gemensamt – de ville spela teater och de kunde inte höra.

– Jag minns att han som ledde kursen blev förvånad över att vi faktiskt kunde spela, fast vi var döva, säger Gunilla Wågström Lundqvist.

– Ja, han blev så imponerad över hur lätt det var för oss att använda kroppsspråk för att uttrycka oss. Men för oss var det ju naturligt, det var ju det vi gjorde hela tiden, fyller Gunilla Wågström Lundqvist i.

Det var SDR, Sveriges dövas riksförbund, som i samarbete med ABF bjudit in till dramakursen på Västanvik för att ta fram ett studiematerial så att dövföreningar runt om i landet skulle kunna ordna egna teatergrupper.

– Vi delade upp oss i grupper och när vi började improvisera hände det grejer, minns Gunilla Vestin Wallin.

– Lars Kruth från SDR sa ”nu har vi en dövteatergrupp. Vi måste se till att den får fortsätta”, inflikar Gunilla Wågström Lundqvist.

Ett par månader senare var hon en av sex deltagare som spelade upp pjäsen Att vara döv i Sverige på SDR:s kongress i Örebro.

– Och sedan åkte vi på Sverigeturné. Det var så roligt, jättespännande, berättar Gunilla Wågström Lundqvist.

Pjäsen handlade om hur svårt det kunde vara att leva som döv i Sverige.

– När vi gick i skolan var det förbjudet att använda teckenspråk i undervisning. Så det lärde vi oss på rasterna, av elever som hade döva föräldrar och redan kunde, berättar Gunilla Wågström Lundqvist.

– Vi lärde oss blixtsnabbt, vi var ju utsvultna och hungrade efter att kunna prata med varandra, säger Gunilla Vestin Wallin.

Det offentliga Sveriges negativa inställningen till teckenspråk gjorde det svårt med finansieringen, så det var ABF som betalade för Tyst teaters första turné. Och det var ABF som gjorde det ekonomiskt möjligt att under de sju första åren anställa tre skådespelare på deltid och resa på Sverigeturné ett par månader varje år. Gunilla Wågström Lundqvist var av dem som till en början bodde i repetitionslokalen, för att det inte gick att få tag i bostad.

– När vi spelade var alltid mycket folk, ofta fullsatt. Och ibland fanns det några nyfikna hörande med i publiken också, säger hon.

Tyst teater var med i kampen för döva och andra funktionshindrades rätt till kultur.

– En gång stod vi och skakade galler i en bur på ett lastbilsflak under en demonstration i Stockholm. Släpp ut oss, vi är inlåsta och vill vara med!, berättar Gunilla Wågström Lundqvist.

Efter en statlig utredning Kultur åt alla blev Tyst teater en del av Riksteatern 1977 och kunde nu anställa skådespelare på heltid. Samma år tog Gunilla Vestin Wallin tjänstledigt från jobbet som stansoperatris hemma i Sundsvall och flyttade till Stockholm för att bli skådespelare på heltid. Då hade hon i många år lett teatercirklar för döva utifrån studiematerialet hon varit med att ta fram under kursen i Leksand. Fram till pensionen för sju år sedan arbetade hon heltid som skådespelare. Men nu i sommar ska hon göra comeback.

– Då ska vi börja repetera Romeo och Julia, vi har premiär i september. Det ska bli så roligt!

Tyst teater är fortfarande Sveriges enda fasta ensemble för döva. Varje år sätter man upp tre fyra föreställningar av och med döva. Och man turnerar flitigt, både i Sverige och utomlands.

– Jag och många andra döva ser varenda pjäs, det är ju det enda som finns, säger Gunilla Wågström Lundqvist.

– Tyst teater så viktig för oss döva! Den gör att vi syns, visar att vi finns, säger Gunilla Vestin Wallin.

Publicerad i nummer 1, 2020