Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Historia

Flyktingfiaskot i Évian

– så gick det till när omvärlden vägrade hjälpa Tysklands judar från Förintelsen

I juli är det 80 år sedan som delegationer från 32 länder strålade samman på det eleganta Hôtel Royal i Évian-les-Bains i Frankrike för att komma fram till en lösning på flyktingkrisen. Flyktingarna, det var judar som desperat ville fly undan nazisternas förföljelser i Tyskland och i Österrike som inlemmats i det stortyska riket den 12 mars samma år. Men konferensen blev ett praktfiasko som bara hjälpte en bråkdel undan att slaktas i den kommande Förintelsen.

ÉVIAN-KONFERENSEN
När: 6–15 juli 1938.
För att: USAs president Roosevelt försökte få fler länder att hjälpa judar att fly från Nazi-Tyskland.

Initiativet till konferensen kom från USAs president Franklin D. Roosevelt. Han fick dagliga rapporter om judarnas situation och kände att något måste göras. Men realpolitiken i USA sa något annat. Många tyska judar hade redan sökt sig till USA efter det att Hitler tog makten 1933, en av dem var t ex Albert Einstein som 1933 bosatte sig i New York. Men invandringslandet USA hade redan på 1920-talet dragit i bromsen eftersom många amerikaner blivit rädda att mista de jobb som fanns till nya immigranter. Roosevelt ansåg att det var politiskt omöjligt att försöka höja immigrationskvoterna.

Men de 200 journalister som strömmat till Évian märkte fort delegationernas bristande intresse. Delegaterna uttryckte sympati för de judiska flyktingarna men det betydde inte att de ville släppa in dem över sina gränser. Den svenska delegationen leddes av utrikesrådet Gösta Engzell som förklarade att: ”Judefrågan måste lösas genom bosättning utanför Europa.” Brasilien gjorde klart att varje judisk flyktingansökan skulle medföljas av ett certifikat att ”personen genomgått kristet dop”. Den brittiske delegaten lord Winterton uttalade att det ganska visst varit policy för landet att ge asyl åt behövande, men att Storbritannien inte var ”ett land av immigration”. Henri Bérenger sa att Frankrike hade medkänsla för flyktingarna men att ”vårt land nått en punkt av extrem mättnad vad gäller insläppet av flyktingar”. Den australiensiske chefsdelegaten Thomas W. White (som tydligen inte skänkte aboriginerna en tanke) sa: ”Vi har inget rasproblem i Australien och önskar inte importera ett.”

Den schweiziske delegaten dr Heinrich Rothmund förklarade att: ”Schweiz har lika lite användning för dessa judar som Tyskland har och kommer att vidta åtgärder för att förhindra Schweiz från att översvämmas av judar.”

Den som visade störst entusiasm inför konferensen deltog inte själv. Det var Adolf Hitler, som vid den här tidpunkten ännu välkomnade att judar lämnade landet. I ett tal i Königsberg några månader tidigare sa han: ”Vi, för vår del, är redo att placera alla dessa kriminella till dessa länders förfogande, om så vore även på lyxfartyg.” En biljett ut ur nazi-förtrycket var dock inte gratis. Den som tilläts emigrera fick vackert sälja sina tillhörigheter för 10 procent av det egentliga värdet. Det handlade alltså om ren och skär statsdirigerad stöld.

På andra sidan Atlanten fanns ett antal länder som var villiga att ta emot judiska flyktingar. Däribland Kanada, som var i stort behov av arbetskraft inom lantbruket. Mest välvilligt var Dominikanska republiken som förklarade sig villigt att ta emot hela 100 000 judar. Den dominikanske diktatorn general Trujillo var rasist och ansåg att vita judar från Europa skulle kunna balansera den svarta befolkningen något. Det kom dock inga 100 000. Blott 800 lyckades ta sig dit från Tyskland.

15 juli avslutades konferensen. Scotland Herald rapporterade: ”Det främsta resultatet av konferensen var att den inte gav något resultat.” I Tyskland uttalade Hitler hånfullt: ”Världen klagar på den ändlösa ondska med vilken Tyskland söker göra sig av med judiska element, Men länderna försäkrade oss med isande kyla att det uppenbart inte fanns någon plats för judar i deras territorier.”

Och så förvärrade han situationen ytterligare. I september 1938 ockuperade Tyskland Sudetenland i Tjeckoslovakien där 120 000 judar omedelbart gjordes statslösa.

1942 hölls en annan konferens i Wannsee utanför Berlin. På en timme och 27 minuter kom delegaterna fram till ”den slutliga lösningen på judeproblemet” – förintelseläger.

När nazisterna väl släppte lös sin mordmaskin hade inte ens en lyckad Éviankonferens kunnat rädda de miljoner oönskade som slaktades. Men 1938 – när konferensen hölls – hade 125 000 av Tysklands 600 000 judar lyckats ta sig ut. Det fanns då fortfarande möjligheter att många fler skulle ha kunnat räddas. Om bara viljan hade funnits.

Publicerad i nummer 2, 2018