Dinosauriefeber
– sedan 1335!
Det första dinosauriefyndet i Europa noterades 1335. Det startade en dinosaurieboom som varat fram till våra dagars Jurassic park. Dinosauriefebern gav även yttrandefriheten en skjuts. Paleontologin krossade ju kyrkans världsbild att Jorden var skapad på sju dagar. Det var helt enkelt inte Gud som låg bakom dinosaurierna. Och inte heller Djävulen.
AV MICHAEL DEE
DINOSAURIEBOOM
När: 1842.
Därför att: För att det är då paleontologen sir Richard Owen lanserar ordet ”dinosauria” – grekiska för ”fruktansvärt stor ödla”.
Pappa ... kommer dinosaurierna tillbaka?” ”Inte inom den närmaste timmen!” säger pappan och skrattar.
Jag befinner mig i dinosauriegalleriet på The Natural History Museum i London. Kanske har sonen sett Jurassic park-filmerna. Han är i vilket fall i dinosaurieåldern, 5–6 år, då fascinationen för våra urtida jätteödlor är som allra starkast.
Han har kommit till rätt ställe. För det var museets grundare, paleontologen sir Richard Owen, som 1842 myntade begreppet ”dinosauria”, vilket betyder ”fruktansvärt stor ödla” på grekiska. 1881 slog museet upp dörrarna och allmänheten strömmade till. Man kan i dag bara undra vad folk tänkte när de för första gången såg skeletten av de fruktansvärt stora ödlorna.
Det var på 1800-talet som paleontologin fick riktig fart. Det var också då som Jordens ålder sträcktes. Geologi, paleontologi och Darwins utvecklingslära underminerade idén att världen hade skapats på sju dagar och det var just geologin som hjälpte till att faställa att dinosaurierna hade levt för 231,4 till 66 miljoner sedan.
Även om paleontologin var en ung vetenskap så hade människan länge känt till att det fanns märkliga, stora ben i marken. Fast föreställningarna om vad och dessa ben kom ifrån var många. Var det drakar? Jättar? Varelser utsända av gudarna? Eller rent av djävulen själv?
Den amerikanske historikern Adrienne Mayor har beskrivit hur dinosaurier på ett tidigt stadium uppgick i myter i olika kulturer. Hon pekar på hur det under antiken fanns ett stort intresse bland greker för fossilerade ben och att dessa låg till grund för monstren inom den grekiska mytologin. Nu fanns det inga dinosaurieben i marken i Grekland. Det fanns däremot ben från elefanter och giraffer.
Men grekerna reste också österut och fick höra talas om enorma varelser, med kroppar som lejon och utrustade med vingar och näbbar. Detta var fossiler som folket på stäpperna i Asien hade stött på och Mayor menar att dessa är förklaringen till alla de griffin-framställningar som dök upp inte bara hos greker utan också skyterna i norra Europa.
Ännu längre österut, i Gobiöknen i Kina och Mongoliet låg dinosauriefossilerna tätt. Kanske var det dessa fossilerade ben och skallar som gav upphov till drakarna inom den kinesiska mytologin. Drakarna var symbol för kejsarna och är det fortfarande och har sedan årtusenden associerats med hälsa och tur.
I Europa däremot var drakar symboler för ondskan. Det första noterade fyndet av en dinosauriefossil i Europa gjordes 1335 utanför Klagenfurt i Österrike. I England hittades under medeltiden stenar med spår av gigantiska fötter med tre tår på flera ställen. De troddes vara spår av djävulen själv och på vissa platser höggs stenen upp och placerades i kyrkor för att på så vis neutralisera ondskan.
Det var först på slutet av 1600-talet som de första vetenskapliga beskrivningarna av dinosaurieben publicerades, men slutsatserna stannade vid att de kom från ”väldigt stora djur”. Först 1825 publicerades den första beskrivningen av en hel dinosaurie, en megalosaurus. Snart utbröt det dinosauriefeber på båda sidor Atlanten.
Dinosauriefebern spred sig också till populärkulturen. Förtjusningen men också skräcken fick utlopp i böcker där nutidsmänniskor stod öga mot öga med de utdöda varelserna, nu plötsligt livs levande. Som i Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt och sir Arthur Conan Doyles En förlorad värld. Idén togs senare upp inom film, från Godzilla till Jurassic park.
Och kanske växer vi aldrig riktigt ur dinosaurieåldern. När jag tyckt mig vara på museet en stund tittar jag på klockan och inser att det har gått tre timmar.
Publicerad i nummer 1, 2022
