Fönstret

Stoppa pressarna!

– här är de 10 bästa böckerna om journalister

På 1800-talet började all världens tryckpressar gå på högvarv – alla ville läsa vad som stod i de nya dagstidningarna. Inte konstigt att journalisten samtidigt började dyka upp som karaktär i litteraturens klassiker. Här är det bästa som skrivits om journalister, murvlar och reportrar någonsin, enligt Fönstrets ULRIKA KNUTSON – från Honoré de Balzac och August Strindberg till Jan Guillou.

Den moderna reportern dök upp i England och Frankrike på 1700-talet. Då föds den moderna offentligheten. De första tidningarna, gazetterna, tryckte vad samhällskritiska herrar dryftade tillsammans på kaffehusen. På 1800-talet växte pressen explosionsartat. Folk ville inte bara ha nyheter, skvaller blev ännu viktigare. Journalisternas rykte blev allt sämre. Folk slutade lita på vad som skrevs. 1923 startade i Sverige det självsanerande pressetiska systemet, med Pressens opinionsnämnd. Det fungerar hyfsat ännu.

Under 1800-talet blir reportern, murveln, en både kär, fruktad och föraktad figur i litteraturen, och senare på film. I deckargenren har reportern – med whiskyflaskan på lut – alltid varit en trygg medhjälpare till polis och privatdetektiver.

Honoré de Balzac: FÖRLORADE ILLUSIONER, 1843.
Balzac hade provat på tidningsvärlden och hatade den. Han utsätter sin hjälte Lucien Chardon för vidriga förödmjukelser. Lucien vill bli poet, men får nöja sig med litteraturkritik. Han blir korrupt, sviker alla. Först lämnar han sin radikala tidning för en blaska som fjäskar för kungen. Hans vänner hämnas på hans älskarinna, som mobbas ut från teatern och dör. Lucien förfalskar växlar och får sparken. Han blir bitter och kriminell.

August Strindberg: RÖDA RUMMET, 1979.
”Det var en afton i början av maj.” Så börjar Strindbergs klassiker, där han målar upp Stockholm från ovan. Han kommer i tagen, och glömmer att det är kväll. I texten går solen upp! Arvid Falk har besviket prövat ämbetsmannens tröstlösa slit och blir poet. Det går dåligt. Han blir murvel. Strindbergs drift med korrumperade redaktörer är fortfarande rolig och elak. Hans antisemitiska porträtt av förläggaren Smith är inte lika kul. Samhällskritiken glimmar till när Arvid försöker avslöja sin bror grosshandlarens skumraskaffärer.

Guy de Maupassant: Bel Ami, 1885.
Fransmännen är verkligen arga på sina tidningar. Maupassant är inget undantag. Hans figur Georges Duroy kommer till Paris för att göra karriär i pressen. Han går sängvägen. ”Bel Ami” förför sina chefers fruar och klättrar med kvinnornas hjälp mot toppen. Hans egen fru blir en black om foten. Han tipsar tre poliser som tar frun på bar gärning när hon träffar sin älskare. Bel Ami får skilsmässa och enleverar raskt sin chefs dotter. De måste gifta sig och Bel Ami får både flickan och chefredaktörsposten. En nattsvart roman.

Elin Wägner: PENNSKAFTET, 1910.
Rösträttskvinnorna blev karikerade i pressen, som fula och manhaftiga. I sin roman Pennskaftet skildrar Elin Wägner dem som ”riktiga kvinnor”, med kärlekssorg och vackra hattar. Rösträttens garderob är viktig, menar Elin: ”Vår popularitet beror i viss mån på den.” Pennskaftet själv heter Barbro, och är journalist. Hon har en frihet som få kvinnor hade 1910. Hon rör sig vigt i Stockholms yppersta kretsar, bland riksdagsmän och grevinnor, och i den undre världen, hos poliser och prostituerade. Boken blev en stor succé, kom i tio upplagor.

Birger Sjöberg: KVARTETTEN SOM SPRÄNGDES, 1924.
På tidningen Kuriren i Krutstan vill man inte avslöja och riva ner. Där finns en nästan beskäftig vilja att hjälpa till. Fira jubilarer, limma ihop en trasig världsbild, hjälpa ensamma hjärtan att finna varandra. ”Vi ska se till”, säger reportern Cello och osäkrar sitt anteckningsblock. ”Vi ska se till!” Privat kan Cello inte se till. Han har spekulerat på börsen, och nu faller Västerviks Sågblad och Solidarfett snabbt. Katastrof! Under idyllen är detta de instängda känslornas roman, som när som helst kan explodera.

Evelyn Waugh: PRESS STOP, 1938.
Scoop är originaltiteln på Waughs satir över den engelska pressbranschen och dess ökända tidningslorder på Fleet Street. William Boot har en spalt i lord Coppers The daily beast, där han skriver om småkryp i naturen. Han förväxlas med en tuff krigskorrespondent, och skickas till ”ett lovande litet krig” i Afrika. Det hela påminner om Mussolinis anfall på Abessinien (nuvarande Etiopien). Vår Boot visar sig, i all sin oskuld och präktighet, avslöja alldeles för mycket om krigets natur, liksom om sina reporterkolleger! Fortfarande en rolig bok.

Graham Greene: DEN STILLSAMME AMERIKANEN, 1955.
Den här romanen återspeglar Greenes år som korrespondent i Vietnam, 1951–54. Fransmännen har just lämnat landet och USA har tagit över ”ansvaret” för Indokina. Huvudpersonen är en ung idealistisk amerikan, som tror på demokratins högre värden och USAs mission att frälsa världen. Han sammanstrålar med en engelsman, som inte tror på någonting alls. Denna oerhört välskrivna roman dallrar mellan idealism och cynism. På ett kusligt vis förutser Greene USAs nederlag i det långdragna Vietnamkriget.

Anna Lisa Wärnlöf: PELLA I PRAKTIKEN, 1960.
Kåsören Claque (Anna-Lisa Wärnlöf) slog igenom som ungdomsförfattare med böckerna om Pella. I den tredje boken blir 19-åriga Pella volontär på lokaltidningen i en skånsk småstad. Presslivet bland jubilarer med liktornar och priskrig bland jordgubbsförsäljare är inte glamoröst, men intressant ändå. Trots att boken skrevs för 60 år sedan är den besynnerligt modern. Wärnlöf är en tidlös humorist, med skarp psykologisk blick och ett underbart språk. Rekommenderas.

Hans Alfredson: ROSA RUMMET. ELLER OPERABAREN. ELLER DYLIKT, 1967.
När Hans Alfredson skrev sin parafras på Strindbergs Röda rummet, hade han nyss slutat som underhållningsproducent på Sveriges Radio. Hans bild av utbrända radioproducenter är fortfarande fruktansvärt rolig. Medan han ändå var i tagen parodierade han hela Sveriges medieliv, som det såg ut på det hippa 60-talet. På nattklubben Rose Room träffas det Stockholm som rörde sig – kvällstidningsreportrar i polisonger, sammetsögda poeter, smällfeta trubadurer. Alla lätta att identifiera.

Jan Guillou: DET STORA AVSLÖJANDET, 1974.
Här möter världen för första gången reportern Erik Ponti, som gör sina lärospån i veckotidningsbranschen. Med lätt hand – och i lätt förklädnad – skildrar Guillou sin tid på herrtidningen Lektyr, bland uppblåsta rubriker och utvikta damer. En rapp och rolig satir över en medievärld som lovade mer än den höll. I efterhand framstår Guillou som mer humoristisk än de flesta av sina progressiva samtidsgisslare.

Publicerad i nummer 2, 2023