Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Pippi!

De tio bästa böckerna om

människans relation till fåglar

Människans bästa vän är hunden, men en betydligt längre relation än så har vi till fåglarna. Det märks i världslitteraturen. Fönstrets ULRIKA KNUTSON presenterar här det bästa som skrivits om sköra sparvar, kloka ugglor och sagornas fågel Fenix.

Är duvan litteraturens mest berömda fågel? Efter syndafloden strandar Noa med arken på berget Ararat. Duvan får uppdraget att leta land, och hittar snart en olivkvist. Det har inte författarna till Nya testamentet glömt, de låter Guds ande själv ta gestalt i form av en duva.

Genom årtusenden har andra fåglar också gjort god tjänst i myt och dikt: örnen, ugglan, svanen, ibisfågeln, storken och den lilla sparven. I Norden har korpen en särställning som Odens speciella fågel. Korpen, ”ravn”, finns i gamla ortnamn och på våra äldsta runstenar.

Sedan korpens tid fladdrar småfåglarna i den skandinaviska dikten. Förtjust skildrar Bellman sädesärlan, den lilla nippertippan. Karlfeldt föredrar kornknarren, Bengt-Emil Johnson morkullan och Thomas Bannerhed korparna.

August Strindberg skriver i en suggestiv dikt om de ”tråkiga, bråkiga kråkorna, där nere på höstlig hed” och de hotfulla ”gula ugglorna på tobaksladornas tak”. Fåglar lika roande som oroande. De är också våra äldsta följeslagare, släkt på håll med dinosaurierna.


Catullus: LILLA SPARV, 57 f Kr.

Catullus var inte bara en av de största poeterna i antikens Rom, utan också i världslitteraturen. På samma gång honungsljuv och grov i mun. Två dikter handlar om sparvar. I Lilla sparv liknar poeten sig vid den älskades burfågel. Pippin får minsann sitta i hennes knä, men älskaren blir bortstött: ”Lilla sparv, du min flickas älsklingsfågel, som hon leker med, håller i sitt sköte, eller retas med, räcker fingertoppen …” Efter ett tag börjar man undra. Handlar detta verkligen bara om burfåglar, eller om något mycket fräckare?


Plinius d. ä: OM FÅGLARNA, 70 e Kr.

Plinius var en av antikens stora naturvetare. Hans Naturalis, om djurens och växternas historia, omfattar 37 band. Boken Om fåglarna var extra populär. Den skildrar inte bara verkliga fåglars vanor, Plinius gillar också mytens fjäderfän. Han ger en ingående beskrivning av sagans fågel Fenix, som vart femhundrade år sätter eld på sig själv, och återuppstår ur lågorna. Ur-Fenix kläcktes i Egypten för 4000 år sedan. Harry Potters rektor, professor Dumbledore, har en äkta Fenixfågel på sitt kontor.


DEN POETISKA EDDAN, 800–1000 e Kr.

De äldsta nordiska sagorna diktades av olika poeter och traderades muntligt. Korparna Hugin och Munin är med från början. De antika gudinnorna Pallas Atena och Minerva håller sig med kloka ugglor, men eddan ville inte vara sämre. Odens två korpar flyger över världen och kommer tillbaka med nyheter och varningar. Hugin är tanken och Munin minnet. Tillsammans utgör de det mänskliga förnuftet. I dikten Grimismál oroar sig Oden för att korparna inte ska komma tillbaka. Särskilt rädd är han att mista Munin.


Henrik Ibsen: VILDANDEN, 1884.

Fotografen Hjalmar Ekdahl är en glad galosch och solen i sin familj, men ofta är han slarvig och självupptagen. Hustrun och dottern Hedvig, som dyrkar sin far, vill skydda Hjalmar mot den grå vardagen. Hedvig har en tam vildand i en låda på vinden. Vildanden blir en symbol för livets skörhet. En berömd replik har doktor Relling: ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan ifrån honom.” Ibsen skruvar åt handlingen. Det slutar illa för alla.


August Strindberg: PELIKANEN, 1907.

I Pelikanen har Strindberg hittat en hemsk bild av ”den onda modern”. Hon som skryter med att hon, liksom fågeln, pickat hål på sitt eget bröst och gett sitt blod för barnen. I själva verket har hon tagit de bästa bitarna, skummat grädden åt sig själv och bara lämnat blåmjölken åt syster och bror. Pelikandramat tyckte Strindberg att han hade sett ofta i livet. Kanske hade han dåligt samvete för att han försummat de egna barnen. Han gav ju sitt blod åt dikten.


Selma Lagerlöf: NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA, 1906.

Värstingen Nils får följa med vildgässen norrut, och fåglarna lär honom både hyfs och hembygdskänsla. De lär honom också att Sverige inte bara bebos av svenskar. Ledargåsen själv, Akka från Kebnekajse, kommer från Sapmi, och hennes medpiloter är Yksi, Kaksi och Kolme. Det är ingen slump. Det samiska och det finska har alltid varit en del av den svenska historien. Selma Lagerlöf visste att det nationella var en brokig historia. Då som nu.


Daphne du Maurier: FÅGLARNA, 1952.

Hitchcock tände på Daphne du Mauriers speciella känsla för hot. Han filmade både romanen Rebecca och novellen Fåglarna, där naturen revolterar mot människans framfart. I skenet av klimatkrisen blir Fåglarna kusligt aktuell. Det är som om djuren långsamt har blivt galna, alla dessa vardagliga finkar, sparvar, snäppor, starar, kajor, kråkor och måsar. De beter sig inte som förr. De förökar sig i rasande takt, samlas i stora hotfulla moln, och går till attack. Ingen kommer undan.


Terje Vesaas: FÅGLARNA, 1957.

Norrmannen Vesaas fick aldrig Nobelpriset, men det var nära. Hans täta och suggestiva romaner på nynorsk är översatta till många språk. Fåglarna handlar om syskonen Mattis och Hege, som lever i den norska obygden. Mattis är förståndshandikappad, men läser i naturens bok. Han tolkar fåglarnas språk, särskilt morkullans. Mattis älskar sin syster Hege, som försörjer dem på att sticka tröjor. När en skogshuggare dyker upp blir Hege förälskad och Mattis förtvivlad. En stor liten bok.


Tomas Tranströmer: NÄKTERGALEN I BADELUNDA, 1989.

I Badelunda by utanför Västerås gick näktergalens nordgräns, skriver Tomas Tranströmer i sin berömda dikt, som ingår i samlingen För levande och döda. I dag har fågeln brett ut sig norrut och hörs till och med i Gävle, glädjande nog. Men byn Badelunda behåller sin klang i den gröna midnatten. Dikten handlar om tiden utanför tiden, om närvaro och evighet: ”Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie”.


Donna Tartt: STEGLITSAN, 2013.

Steglitsan är en sällsynt gäst i våra trädgårdar, men när den kommer hajar man till. Såg jag rätt? De färgsprakande vingarna känns exotiska. Steglitsan i Donna Tartts tegelstensroman möter vi först på en gammal tavla. Den föreställer en steglitsa i bur, ett vanligt motiv ända sedan medeltiden. Pojken Theo fäster sig vid målningen efter ett museibesök med dramatiskt slut. Steglitsan är en roman om sorg och förlust och livets mening.

Publicerad i nummer 3, 2019

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: