Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Odödligt om dem
som dödades

Ulrika Knutson utser 10 bästa böckerna om förintelsen

Vidden på grymheten som släpptes lös under Förintelsen kan tyckas ogreppbar. Vad det var som faktiskt hände? Och hur det som inte borde få hända ändå kunde ske. Svaren finns i böckernas värld – här är tio odödliga vittnesmål om nazisternas massmord på Europas judar.

När jag som ung läste Primo Levis Är detta en människa? tyckte jag att det var en av de bästa böcker jag hade läst. Det tycker jag fortfarande. Men när jag många år senare läste Imre Kertesz Mannen utan öde blev jag förbryllad. Levi var först, han skrev sin bok direkt efter kriget, men Kertesz sätter ett särskilt ljus på Levis berättelse, så för mig är böckerna numera oskiljaktiga – och nödvändiga. När Primo Levi gav ut sin bok efter kriget var intresset mycket svalt. Det fanns för mycket död, för många offer, för många tragedier i Europa.

Primo Levi skrev av nödvändighet, för att världen inte skulle glömma: I Hitlers krig var mordet på judarna ingen bisak, det var själva kärnan. Sedan dess har litteraturen om Förintelsen exploderat. Det finns god forskning, unika vittnesmål, utmärkta romaner och god populärkultur. Och en massa skräp också.

Hur ska man kunna välja de tio bästa böckerna om Förintelsen? Så dumt. Men här är i alla fall tio mycket bra böcker.


Primo Levi: ÄR DETTA EN MÄNNISKA, 1947.
Primo Levis bok kallas ofta den bästa berättelsen från Auschwitz. Det är fullt tänkbart. Levis geniala titel är dubbel: på varje sida demonterar SS-soldaterna fångarnas mänsklighet, också i deras egna ögon. De förnekas kläder, hår, namn, personlighet och hopp. Till slut orkar de inte se sig i spegeln. Primo Levi försöker bevara sitt mänskliga genom Dantes gudomliga komedi: ”Betänk ert ursprung; ni blev inte födda att leva som de oskäliga djuren.”


Paul Celan: VALLMO OCH MINNE
, 1952.
Kan man skriva poesi efter Auschwitz? undrade den tyske filosofen Theodor Adorno. Paul Celan var tvungen. Han skrev sig ner i Förintelsen. Han föddes i Tjernivtsi, i den rumänska delen av Österrike-Ungern. Hans tyskspråkiga föräldrar mördades av nazisterna. År 1947 skrev han dikten Dödsfuga, om fångarna som dricker gryningens svarta mjölk och övervakas av En mästare från Tyskland. Celan bodde i Paris där gryningens mjölk hann upp honom. Han tog sitt liv 1970.


Gitta Sereny: VID AVGRUNDEN
, 1974.
Fritz Stangl var kommendant i Treblinka, ett av dödslägren i östra Polen, där mer än 800 000 judar mördades. Ett stenkast från gaskamrarna gjorde han det trivsamt för SS-personalen, med restaurang och ett litet zoo. Stangl hävdade att han bara hade följt order. Han fick livstids fängelse. Gitta Sereny intervjuar honom i flera år. Hon ger sig aldrig, borrar, frågar om. Stangl har ingenting ångrat och ingenting lärt. Går det alls att förstå honom? Är det ens önskvärt? Gitta Sereny undrar själv. Men hon frågar vidare.


Imre Kertesz: MANNEN UTAN ÖDE
, 1975.
Unge György kan inte hebreiska, läser inte Toran, han är bättre på fotboll. Judar, det är några andra. Men det tycker inte nazisterna, som sänder honom till Auschwitz. Konsekvent behåller Kertesz 14-åringens blick på dödslägret. Med naiv förundran möter han frisören, tatueraren, den första örfilen, den sadistiske vakten och hungerdemonen. Kertesz beskriver en planlagd nedbrytning av en ung stark och oskyldig människa. Boken drabbar läsaren hårt.


Art Spiegelberg: MAUS
, 1980.
Får man göra så här? Rita serier av traumat från Förintelsen, av Auschwitz och SS tortyr? I djurallegori dessutom: judarna är möss, nazisterna katter och polackerna grisar av alla slag: goda, dumma, grymma. Många drog efter andan 1980. Men Art Spiegelbergs Maus är en klassiker. Han återger sin far Vladeks liv, och inte minst deras gräl. Han visar det smärtsamma i att tvingas berätta för sina barn det enda man vill bespara dem.


Hédi Fried: SKÄRVOR AV ETT LIV. Vägen till och från Auschwitz
, 1992.
Hédi och lillasyster Livia är privilegierade flickor. De bor i ett fint hus, skolan går som en dans. Men allt förändras. Mamma ser på sina vackra ting, och säger torrt att ingenting som kan köpas för pengar är värt att sörja. Lika sakligt som obönhörligt beskriver Hédi Fried systrarnas väg genom dödens landskap. Om nednötningen av människor, föraktet för vardagens behov, kropp, hunger och hygien. I Auschwitz-Birkenau får tonåringen Hédi sitt livs finaste födelsedagspresent av en kamrat. En liten bit styvt, brunt papper, stort nog att rymmas i handflatan.


Christoper Browning: HELT VANLIGA MÄN
. Reservpolisbataljon
101 och den slutgiltiga lösningen i Polen, 1992. De kom från Hamburg. De flesta var jobbare och hantverkare, några köpmän och tjänstemän. Det var inget särskilt med dem. Men i skogen utanför staden Joszefow, den 13 juli 1942, sköt de 1 500 kvinnor, män och barn. Att döda en människa är inte lätt, skriver Browning. Gevärsmynningen ska peka exakt rätt mot offrets nacke. Det blir stökigt och blodigt. Några av männen ber om att få slippa döda mer, men de flesta knogar tappert på. Det är svårt att döda, men det går att lära sig.


Steve Sem-Sandberg: DE FATTIGA I LODZ
, 2009.
– Jag vädjar till er, ge mig era barn! Chaim Rumkowski var ledare i juderådet i gettot i Lodz. Han har en mardrömsroll. Han utför tyskarnas obegripliga order. Hans enträgna budskap är att hårt och gott arbete leder till uppskov. Och om föräldrarna ger sina barn under tio år till lågorna, då får de uppskov. Men uppskovet gick ut, också för Rumkowski. Steve Sem-Sandbergs bok är ett storverk, också internationellt.


Göran Rosenberg: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ,
2012.
Dawid och Hala är unga och kära. Men på selektionsrampen på stationen i Auschwitz skils de åt. Att de överlever är ett mirakel. Att de träffas igen likaså. Göran Rosenberg berättar om sina föräldrars väg till folkhemmet i Södertälje. En idyll? Verkligheten är mer komplex. Hur ska en integration kunna svälja ett trauma? Dawid Rosenberg bidrar på alla sätt till det svenska samhället. Men han kommer aldrig ur sorgens grepp. Förintelsen har inget lyckligt slut.


Marte Michelet: DET STÖRSTA BROTTET
, 2016.
Hylllmeter har skrivits om den norska motståndsrörelsen, men lite om de norska judarnas roll. Tyskarna hade order om att gå varligt fram med judarna i Skandinavien. Judarna var få, och det fanns inga getton. Men Quisling slog till blixtsnabbt, den 26 oktober 1942. 1 100 norska judar hade flytt till Sverige, men 765 överrumplas och skeppas mot Förintelsen från Oslos hamn med två fartyg, Donau och Gotenland. Bland dem Benzel och Sara Braude. Med sitt strålande reportage återger Marte Michelet familjen Braude och de norska judarnas plats i historien.

Publicerad i nummer 1, 2019