Fönstret

(inte bara) en dans på rosor!

– därför är rosen författarnas

favoritblomma nummer ett

Från dygdig kärlek till het erotik. Men också svikna drömmar ochvskrämmande galenskap. Det är inte konstigt att den är litteraturhistoriens mest laddade symbol. Här listar Fönstrets bokexpert ULRIKA KNUTSON de bästa böckerna som skrivits baserade på – rosen.

”En ros är en ros är en ros är en ros”, skrev poeten och konstsamlaren Gertrude Stein 1913. Hon ville avmystifiera en av litteraturens mest laddade symboler. Hon lyckades inte. Däremot skapade hon själv en lyckad mystifikation.

Rosen har länge varit viktig – som krydda, som essens i parfym och som symbol. Vi har den i brudbuketten och på kistlocket. Rosen dyker upp i litteraturen flera tusen år före Kristus, i landet Ur. De grekiska gudarna lärde poeterna att se rosens erotiska potential. Romarna tog efter. I Rom fick rosen dåligt rykte, som dekadent. Den amoraliske kejsaren Heliogabalus lät rosenblad regna från taket över ett gästabud. Alla njöt, tills rosorna fyllde hela rummet, och gästerna kvävdes till döds under doftande rosenblad. Förmodligen en skröna, men den har eggat fantasin sedan 200-talet.

Kristendomen avskydde länge den syndiga rosen, men på medeltiden blev det ändring på det. Rosen blev jungfru Marias blomma. Och i vår tid delar dygden och synden kärleksfullt rosen mellan sig.

Sapfo: FRAGMENT MED ROSOR, 600-talet f. Kr.
Vem var Sapfo? Kanske var hon rektor för en skola på den grekiska ön Lesbos, ingen vet. Men hennes dikter lever, poesi som ofta uttrycker varm kärlek till en annan kvinna. Sapfo är inte den första poeten i Europa som skriver om rosors erotiska laddning, men har någon gjort det vackrare? Där den skimrande daggen har fallit tyst/ Och där rosorna öppnar sig/ Och det doftar av fuktig honungsklöver (Övers. Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson)

Guillaume de Lorris: ROMANEN OM ROSEN, 1240.
Romanen om rosen är medeltidens mest berömda skrift. ”Alla” läste den, och alla hade en åsikt. Rosen hade varit illa känd, som snuskig symbol, men nu skulle den erövras som den höviska kärlekens blomma. Rosen blev också jungfru Marias kyska ört. de Lorris poesi är vacker och oförarglig, men dikten fullbordades senare av prästen Jean de Meun, som verkade hata kvinnor: ”Ni är, har varit, eller kommer alla att bli horor – om så i tanke eller i handling.” Det lämnar inte mycket utrymme för damerna!

Wilhelm och Jacob Grimm: TÖRNROSA, 1812.
När bröderna Grimm lät Törnrosa sticka sig på en slända och falla i hundraårig sömn, var sagan redan gammal. I Persien, Indien och Kina hade stackars Törnrosa redan slumrat i tusentals år. Ibland blev hon våldtagen i sömnen, och födde små barn fortfarande i dvala. Sagan är propptjock av erotiska symboler, den falliska sländan, blodsdroppen som faller på linet, rosorna som växer ur blodet. Bröderna Grimm gjorde en god sak som lät prinsen väcka henne med en kyss. Välkommen till verkligheten, Törnrosa.

Carl Jonas Love Almqvist: TÖRNROSENS BOK, 1833–1851.
1833 börjar Almqvist ge ut Törnrosens bok som kom att omfatta fjorton verk. Herr Hugo med vänner sitter på ett slott och berättar sagor för varandra. Ett allkonstverk, med prosa, poesi, dramatik och sång. Den liknar en rosenhäck, med blommor, vassa taggar och ogenomträngliga partier. Det mest kända inslaget är Drottningens juvelsmycke, som handlar om mordet på Gustaf III. Huvudpersonen Tintomara lockar både män och kvinnor, men är själv oförmögen att älska.

Emilie Flygare-Carlén: ROSEN PÅ TISTELÖN, 1842.
”Olyckliga äktenskap, orenhet och brott” var Emilie Flygare-Carléns ämnen, enligt en sur samtida kritiker. Men läsarna applåderade. Flygare-Carlén är den svenska romanens mamma, översatt och plagierad över hela den läsande världen på 1800-talet. Hon var född i Strömstad och rörde sig hemtamt bland fattiga fiskare i Bohuslän, krögare, köpmän och smugglare. Rosen på Tistelön blev en stor succé. Den handlar om den vackra Gabriella, dotter till en smugglare, som blir kär i tullaren. Ett olösligt dilemma.

William Faulkner: EN ROS ÅT EMILY, 1930.
Läsaren bjuds in till den respektabla lilla fröken Emilys begravning. Hon kommer från en förnäm sydstatsfamilj som sett bättre dagar. På sistone har fröken Emily betett sig egendomligt, men stadens styresmän skyddar henne. Faulkners bästa novell är vänligt vardaglig i tonen, men den slutar i chock, i en gotisk skräckscen. Man måste genast läsa om novellen, och försöka förstå hur lilla fröken Emily bokstavligen vilar på en kultur av våld, rasism och moralisk upplösning.

Evert Taube: MIN ÄLSKLING DU ÄR SOM EN ROS, 1943.
Taube säger själv att han har gjort en fri tolkning av den skotske poeten Robert Burns dikt från 1794: ”My Luve’s like a red, red rose”. Det som gör sången så speciell i svenska öron är nog att Burns erotiska ros famnar den gamla julpsalmen Det är en ros utsprungen. Och Taubes sång är en hymn till kärleken. Det vackraste han skrivit i ämnet, vid sidan av Så skimrande var aldrig havet.

Eyvind Johnson: DRÖMMAR OM ROSOR OCH ELD, 1949.
Häxprocesserna har alltid trollbundit konstnärer, från Carl Jonas Love Almqvist till Ingmar Bergman. I sin roman Drömmar om rosor och eld bygger Eyvind Johnson på händelser i den franska staden Loudon på 1600-talet. Stadens nye präst Urbain är en stor predikant och kvinnokarl. Han väcker avund på många håll. När nunnorna i staden verkar ansatta av demoner anklagas Urbain, och bränns på bål som kättare. Johnsons spännande roman är inte minst en kritik mot auktoritära regimer och angiveri under andra världskriget.

Joanne Greenberg: INGEN DANS PÅ ROSOR, 1964.
Deborah är en begåvad flicka som börjar höra röster. Först tar hon kommando över rösterna och skapar sin egen fantasivärld, landet Yr. Där söker hon tröst undan den påfrestande vardagen. Men rösterna från landet Yr blir hårda och befallande. Deborah får diagnosen schizofreni, och romanen handlar om hennes behandling hos doktor Fried. Ingen dans på rosor blev en mycket viktig bok som snabbt ökade förståelsen för psykisk sjukdom.

Umberto Eco: ROSENS NAMN, 1980.
Året är 1327, ett litet kloster i norrra Italien skakas av en rad mystiska dödsfall. Munkar hittas döda överallt, i öltunnan i köket, och i biblioteket. Den klipske franciskanerbrodern William av Baskerville – en medeltida kusin till Sherlock Holmes – tillkallas med sin korkade unge medhjälpare Adso (Watson). Det blir ett prövande fall för William, och för läsaren. Eco är visserligen både rolig och smart, men alla kluriga citat av Aristoteles, Thomas av Aquino och William Ockham är i mastigaste laget

Publicerad i nummer 1, 2020