Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

God (?) jul!

Ute är mörkt och kallt. Inne råder frid – eller ”Norén-jul”. Ja, men inte där man kan tro. ULRIKA KNUTSON listar här de bästa böckerna som skrivits någonsin om – julen.

Norén-jul är ett känt begrepp, men det är inget för Lars Norén. Han älskar julen. Så här skriver han i En dramatikers dagbok, 2004: ”Måndag. Vi hade en underbar julhögtid. Julafton sexton personer här på middag. Den äldste var nittiotvå år och den yngsta tretton.”

Men många vackra sagor vid juletid utspelas mot en fond av ångest. Då gör de sig bäst. Vad väljer Ibsen för dag åt kärnfamiljens kris i Ett dockhem? Julafton, förstås. Inte heller Strindberg slarvade med pressyltan. Och han trodde på tomtar. I hans pjäs Lycko-Pers resa dyker det upp en hemsk tomte som ser som sin uppgift att ”straffa och belöna”. Tomten ger klockaren skulden för att råttorna har ätit upp gröten.

Svenska författare är världsledande på jul, med norrmän och danskar i hasorna. Inte konstigt. Vad skulle vi annars göra här under vintersolståndet? Dra något gammalt över oss? Naturligtvis inte. Vi äter fett, dricker det vi har och sjunger det vi kan, och tänder så många ljus vi törs. Även i litteraturen.


Lukas: JULEVANGELIET (KAP. 2:1–20), ca 75 e. Kr.

Lukas kan ha varit läkare eller målare i Grekland, när han gick med i en kristen församling. Skriva kunde han också. Tänk om han vetat vilken succé Julevangeliet skulle bli. I tjugo koncisa verser berättar han om barnets födelse, Marias glädje, krubban. Oxen och åsnan har någon annan ställt dit, men herdarna, lammen och änglarna är original. Ett koncept som inspirerat konstnärer, musiker, poeter, präster och vanliga människor i två tusen år.


Charles Dickens: EN JULSAGA, 1843.

Dickens skrev sin mest älskade saga med kniven på strupen. Författaren behövde betala en skuld. Gamle Scrooge är snål, ensam och bitter. Jul är det larvigaste han vet. I julnatten hemsöks han av gångna och kommande julars andar. Mysigt och ruskigt. Omvändelse under galgen, Scrooge rusar hem till bokhållaren Bob och den sjuke lille Tim. Tim överlever och alla får kalkon och plumpudding med shillingslantar i. Merry X-mas!


H C Andersen: GRANEN, 1844.

Granen ingick i Andersens debutbok med sagor. Den lilla granen drömmer om att bli fartygsmast. Men han har turen att bli julgran, det är fint det. Glittrande kulor och ljus fästs vid hans grenar, alla hyllar honom, tills de första barren faller på mattan. Den stackars granen får stå på vinden, i tron att ett bättre öde väntar. Men det är soptippen: ”Förbi! suckar granen. Om jag bara hade glatt mig då jag kunde. Förbi! Förbi!”


Viktor Rydberg: LILLE VIGGS ÄVENTYR PÅ JULAFTON, 1871.

Moderna barn tål inte lille Vigg, som får sitta ensam hemma på julafton i stugan på heden, och längta efter att mor Gertrud ska komma hem från staden med grenljus och pepparkaka. De ryser över gossen som börjar snyfta av tacksamhet över sin enda julklapp – ett par raggsockor! I sagan medverkar också äckliga paddor, elaka pappor och snaskiga mödrar och annat som skrämmer dagens barn, bortklemade av vampyrer och Harry Potter-spöken.


Åke Holmberg: TURE SVENTON I STOCKHOLM, 1954.

Aldrig har julesnön dalat mer stämningsfullt över Drottninggatan i Stockholm, där privatdetektiv Sventon har kontor. Den gästande herr Omar konstaterar med gillande att idyllen är total. Ett misstag! Otäcka jultomtar invaderar Vasastan, under luvorna opererar Stora nysilverligan. Bägare, gafflar, ostknivar försvinner spårlöst. Ligan leds av en liten kvick tomte med spetsiga skor. Vem döljer sig bakom masken? Ständigt denna Vessla.


Alf Pröysen: BYN SOM GLÖMDE ATT DET VAR JUL, 1958.

Norrmännen är lika galna i julen som svenskarna. Under den snälla ytan handlar Alf Pröysens saga om skräck. Detta är 1958 års version av en zombieattack. En hel by drabbas av kollektiv minnesförlust vid jul. Inga klappar lackas, inga goda dofter tränger ut från köken. Den grå vardagen mal på. Men Lillflickan finner på råd och hissar upp en julkärve i flaggstången. Aha! Kärven är en älskad julsymbol i Norge. Faran över, för den här gången …


Tove Jansson: GRANEN, 1962.

Novellen startar med ett stänk julångest. Mumintrollet vaknar mitt i vintern. Han är ensam, familjen sover, och ute ligger kall, våt, otrevlig bomull på allting. Och folk är som galna! Springer runt och knuffas och fräser: ”Hur ska jag hinna?” Mumin förstår att den stora katastrofen är på ingång, att det enda man kan göra är att skaffa en gran, pryda den med vackra ting, som kristallprismor och rosor. Allt för att blidka den Farliga Julen.


Astrid Lindgren: NYA HYSS AV EMIL I LÖNNEBERGA, 1966.

Ingen kan jula så intensivt som Astrid Lingren – omöjligt att välja bok. Kajsa Kavat, Madicken, Bullerbyn? Men vi kommer inte runt Stora tabberaset i Katthult, där Emil bjuder fattighjonen på familjens korvar, syltor, skinkor och ostkakor, och Kommandoran hamnar i varggropen. Hujedanemej. Julångesten finns med som ett stänk av dåligt samvete: Vad ska pappa säga? När Emil länsat skafferiet väntar straffet i snickarbon. Goda gärningar kostar.


Kerstin Ekman: SPRINGKÄLLAN, 1976.

Här reser Ekman ett äreminne över Den svenska husmodern vid jul. Ingeborg Ek är en av jordens arbetsammaste människor: ”Hängivnast var hon till jul, då gjorde hon regelbundet kål på sig. Men till nyår uppstod hon igen och var sig lik vid trettonhelgen då släkten kom i omgångar. Efteråt var det granbarr på mattorna och cigarraska i paneldivanen ...” När man har läst den lilla novellen måste man inta sängläge med isblåsa, precis som Ingeborg Ek.


Jeanette Winterson: JULDAGAR, 2016.

Nyklassiska sagor för vuxna, kryddade med humor och skräck. Barnhemsföreståndaren Mrs Reckitt har en skär rävboa om halsen, en räv som bits! ”Den är inte riktigt död”, fnittrar mrs Reckitt. Winterson frossar i rödhakar, mistlar, järnek, snögubbar, julbrasor och julpuddingar. Släpp in julens andar och mata Dickens föräldralösa barn och hostande bokhållare med kalkoner och kakor. Det är aldrig försent att få – eller ge – en God Jul.

Publicerad i nummer 4, 2019

Fler av Ulrika Knutsons klassikerlistor i tidningen Fönstret: