Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Gamla böcker

Bakom rynkorna

Ulrika Knutson utser: 10 bästa böckerna om att bli gammal

Shakespeare, Hemingway och Simone de Beauvoir. Alla hör de till dem som skrivit klassiker om livets slutskede. Redan Montaigne visste på 1500-talet att det är vetskapen om döden som förhöjer livet medan det pågår. Andra av litteraturens mästerförfattare är mer tveksamma till det roliga i att åldras. Här är de tio bästa böckerna som skrivits – om livet bakom rynkorna.

Att bli gammal i vår kultur är ett elände. Bäst att ha det överstökat. Redan den franske essäisten Montaigne suckade på 1500-talet att även om kunnandet växer med åren så gårdet inte att prata bort att ”livaktigheten, snabbheten, fastheten, vissnar och slöar till”.

Och då pratade han om livet efter trettio! Man kunde tro att Montaigne stod mitt i den digitala revolutionen.

Sveriges Hjalmar Söderberg sa tvärtom: ”Det är skönt att bli gammal, att vara ung är för jävligt.”

Nu när 40-talisterna snart blir gamla på riktigt ökar efterfrågan på filosofi för döden och ålderdomen. Den stora 40-talistgenerationen har varit först med det mesta, så kommer de att nöja sig med att dra sig tillbaka i tysthet? Knappast.

Böcker om ålderdomen följer i alla fall ett mönster. Männen sörjer den förlorade förmågan, medan kvinnorna – oftast – inte sörjer den alls. De känner sig snarast befriade. Kanske kommer detta att ändras. Men egentligen är hela ålderdomen ett stort trappsteg mot jämställdhet. Bakom rynkorna liknar vi varandra alltmer, som människor.


 

Hela listan

Marcus Tullius Cicero: OM ÅLDERDOMEN, 44 f Kr.
Cicero var advokat, politiker och vältalare i antikens Rom. Själv hann han aldrig bli gaggig. Han mördades år 45 f Kr av kejsaren Marcus Antonius. Men innan han dog skrev Cicero en liten rolig bok om ålderdomen. Som är bättre än sitt rykte, menade Cicero. Visst blir kroppen skröplig och minnet sämre, men: ”Jag har aldrig hört talas om att någon gammal man har glömt var han gömt sina pengar!” Att gamla män blir sura och snåla är karaktärens fel, inte ålderdomens. Ansåg Cicero.


Michel de Montaigne: ESSÄER, 1580.
Montaigne suckade: ”Det är möjligt att kunnandet och erfarenheten växer med åren, men livaktigheten, snabbheten, fastheten, vissnar och slöar till.” Men hans nyfikenhet, humor och ljuvligt smidiga stil jävar detta. Montaignes essäer vill lära oss att bli förtrogna med döden, det är det som höjer livskänslan: ”När hästen snavar, när en tegelpanna ramlar ned, vid minsta nålstick, låt oss genast idissla tanken: ’Tänk om det här vore döden.’”


William Shakespeare: KUNG LEAR, 1608.
Kung Lear vill gå i pension och dela upp riket mellan sina tre döttrar. Men först vill den inbilske gamle mannen veta vem av barnen som älskar honom mest. Goneril och Regan tävlar om att vara fars favorit. Den yngsta dottern Cordelia spelar inte med. Hon säger att hon ”älskar honom som en dotter ska” – varken mer eller mindre. Gubben förskjuter henne, och sedan brakar tragedin i gång. Alla döttrarna dör, och till slut sitter Lear ensam och gammal, som Job på sin askhög. Först då har han blivit vis. Men till vilket pris!


Hemingway: DEN GAMLE OCH HAVET, 1952.
Hemingways ursprungliga manus var på 1000 sidor, men han strök ner dem till 100. Det var klokt. Den koncentrerade boken om fiskaren Santiago som bärgar en jättelik spjutfisk utanför Kubas kust, blev den mogne Hemingways mästerverk. Gamle Santiago slåss med fisken i flera dygn, och besegrar den. På väg hem kommer hajar och äter upp bytet. Det är svårt att inte läsa in symboler. Hemingway skildrar skapandets kamp och skönhet, hajarna är de elaka kritikerna som sliter sönder verket. ”Papa” fick Nobelpriset i litteratur för sin stora fisk.


Samuel Beckett: SLUTSPEL, 1957.
Visst är Slutspel en absurd pjäs, med gamle Hamm som blind och lam ömsom gråter självömkans tårar, ömsom hotar sin tjänare Clov. Mitt på scenen sitter Hamms gamla föräldrar, Negg och Nell, benlösa i var sin soptunna. De gnäller och piper tills någon slänger ner ett köttben till dem i tunnan. Ien öm scen klappar de gamla trasorna trots allt på varandra. Sammanfattning: en besk satir över all äldreomsorg. Alla hamnar vi i tunnan.


Simone de Beauvoir: ÅLDERDOMEN, 1970.
Själv tyckte den franske filosofen de Beauvoir att livet som kvinna var slut vid 40, särskilt sexualiteten. Men hon frågar tänkvärt hur samhället bör behandla äldre människor: ”Svaret är enkelt: hon måste alltid behandlas som en människa. Samhället avslöjar sig självt i den lott det tilldelar sina inaktiva människor.”


Philip Roth: ENVAR, 2006.
Hans engelska namn är Everyman, som kan vara alla, i det medeltida ”Det gamla spelet om Envar”. I Roths version är han en pensionerad reklamare från New Jersey. I yngre dagar var Everyman säkert en av ”the mad men”, nu är han bara sliten och trött, och undrar vart det roliga livet tog vägen. Vi träffar honom i kistan, omgiven av barn och exfruar. Roth är särskilt nyfiken på sexualiteten som drivkraft i mannens liv – erotiken som ängel och djävul. Och det är inte över förrän det är över ...


Carl Henning Wijkmark: STUNDANDE NATTEN, 2007.
– Vi är ett helt team här på terminalen, säger den hurtiga prästen till de fyra döende männen på salen. Terminalen är sjukhusslang för terminalvård. De döende männen kallar deti stället för ”baslägret”, sista nivån före sista vandringen mot evigheten. Wijkmarks roman är en saklig och rolig skildring av vår instrumentella syn på döden. De fyra männen för ett filosofiskt samtal om människan, medan dödsforskare och sjukhusbyråkrater smyger förbi och ser dem som siffror i en kolumn.


Elsie Johansson: HENNES ENSAMMA KROPP, 2008.
Vid 71 blir Maliss änka efter sin åkare, en rik gammal gubbe. Han har erbjudit beskydd, men ingen ömhet. Nu står hon ensam, med värkande famn och en längtan efter ”att bli någons Du”. Elsie Johanssons roman är en spännande, sensuell skildring av hur männen och kvinnorna talat förbi varandra i sekler, men inte slutat hoppas. Kan det vara värt att vänta på att det ska bli folk och goda älskare av dem, alla dessa ”slashasar, fyllskallar, snåljåpar, horbockar, viktigpettrar, fjantar, hängarslen, drönare, rävar”.


Jane Miller: DEN BEFRIANDE ÅLDERN, 2012.
Jane Miller, lärare och författare i London, var 80 år när hon skrev Den befriande åldern. Utan att vara hurtig skildrar hon åldrandets goda sidor. På minussidan försvinner närminnet, kroppens fägring och erotisk lust. Å andra sidan ökar modet – man törs äntligen vara sig själv, och säga ifrån. Att shoppinglusten avtar kan vi se som hot eller möjlighet. Men så är det, konstaterar Jane Miller, stolt över att under ett år åtminstone ha shoppat två tandborstar, lite hostmedicin och en resväska på hjul.