Nu har diktaturen fått ett ansikte
AV Jonas Helling
Att fängslas utan rättegång. Bara tanken får det att krypa klaustrofobiskt i kroppen. Skräckfilm! Man inser att det här givetvis är ett av de allvarligaste brott en stat kan begå mot en enskild person. I Kina är det vardagsmat. Som också drabbat den svenske bokförläggaren Gui Minhai. Sedan fyra år (!) sitter han inspärrad, utan att ens få en chans att försvara sig. Hans ”brott”? Han har publicerat böcker.
Det här protesterar givetvis den svenska regeringen mot. Kinas svar har varit förbluffande arroganta. Ja, rentav hotfulla. Kinas Stockholmsambassadör, Gui Congyou, försöker inte ens dölja sitt förakt för basala demokratiska värderingar som yttrandefrihet och rättssäkerhet. Han framstår inte som en diplomat. Snarare som en guvernör från en ockupationsmakt, som känner sig fri att läxa upp sina nya, rättslösa undersåtar hur han vill.
Det finns en enda positiv sak med att vi i vinter har tvingats lyssna på Gui Congyous stöveltrampsklapprande oförskämdheter. Det är att han personligen har lyckats ge den kinesiska diktaturen ett ansikte i Sverige. Nu råder det ingen tvekan om hur våra barns liv kommer att se ut om Kina tillåts ta över rollen som världspolis. Det blir en värld där vem som helst kan kidnappas, och sättas i fängelse utan rättegång. Som en skräckfilm, som visar sig vara verklighet. Därför vet vi nu också en annan sak. Att vi faktiskt måste göra något, om vi inte vill att det ska bli så. Först och främst: Se till att samordna oss med de andra demokratierna i EU i kritiken mot jättediktaturen. Som Olle Wästberg skriver i det här numret ”För att vi inte ska stå ensamma när det blåser allt hårdare politiska vindar från Peking”. Klicka här för att läsa hans artikel.
Publicerad i nummer 1, 2020
