Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Chefredaktören

Missiler eller poliser?

En bil tillhörande en chef vid Uppsalapolisen har sprängts i bitar. Lyckligtvis skadades inte han själv, men han, och hans anhöriga, hade naturligtvis också kunnat ha invalidiserats för livet, eller mist sina liv, i detta dåd.

Det här är inte vilket ”skurkstreck” som helst. Inte ett vanligt fylleslagsmål. Inget Svartenbrandt-rån där den ensamme förövaren vinglar i väg och fångas in fem timmar efter dådet. Nej, när enskilda individer i vårt rättssystem angrips av den organiserade brottsligheten handlar det ytterst om vilka vi vill ska styra våra liv: Vi själva och våra demokratiskt valda företrädare och anställda. Eller – maffialedare som tycker sig ha rätt att med hot och våld bestämma över oss andra.

Men minskar inte brottsligheten i Sverige, invänder någon kanske nu? Jo, på många områden är det så. Främst beroende på, enligt forskarna på BRÅ, att vi super mindre i Sverige än tidigare. Och därmed slår varandra på käften och knivhugger varandra mindre ofta, både hemmavid och i krogkön.

Men det finns ett undantag från den positiva trenden och det är just den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten. En typ av brottslingar som inte bara  b r y t e r  mot lagen. Utan tvärtom hävdar att de står  ö v e r  den lagbok som det demokratiska samhället röstat fram. Istället följer de egna ”lagar” som i deras egna ögon ger dem rätt att behandla andra som slavar. Utan att straffas för det. Så tänker de sig det själva.

Nyckeln till att deras värld ska fungera är ju att den som drabbats inte ska våga vittna. Att ingen som över huvud taget har sett något ska våga vittna. Det är den stora poängen med organiserad brottslighet. Att den som drabbats inte bara måste konfrontera den enskilde brottslingen. Utan en hel grupp av kriminellt likasinnade som hotar, skjuter eller spränger- Något som varje normal människa naturligtvis är livrädd för.

Det är därför inte konstigt att den organiserade brottsligheten löper amok i Sverige just nu. Gängen finns där – och måste ta till allt grövre våld för att vi andra – privatpersoner och myndighetspersoner – ska följa deras regler.

Organiserad brottslighet kan absolut bekämpas. Med två olika tidshorisonter – lång sikt och kort sikt. Om det är alla som debatterar ämnet överens.

På lång sikt handlar det om att minska rekryteringen till gängen. Att genom sociala insatser få unga att vilja plugga och jobba istället för att bli knarklangare eller mördare.

På kort sikt handlar det om att akut skydda oss från dem som väljer att terrorisera samhället med den här typen av brottslighet.

Båda de här strategierna – den långsiktiga och den kortsiktiga – kostar stora pengar. En enda maffiarättegång (som t ex den i Södertälje häromåret) kostade det svenska demokratiska samhället flera hundra miljoner kronor. Slukar enorma resurser från polisens och domstolsväsendets ”vanliga” ärenden.

Det konstiga är att vi tycks överraskade av den här utvecklingen. Jag förstår uppriktigt sagt inte varför. Det första kriminella mc-gänget etablerade sig i Sverige redan 1993. Det följdes snabbt av fler, både med och utan motorcyklar.

Vem som helst hade kunnat räkna ut att det här förr eller senare skulle leda till skjutningar och sprängningar. Att det bara var en tidsfråga innan den här typen av brottslighet skulle sluka stora resurser för vårt rättsväsende.

Ändå tog vi det inte på allvar. Vi satsade inte de sociala resurser som i tid skulle ha kunnat få unga killar att avstå från att ansluta sig till gängen. Vi gav heller inte polisen rätt verktyg för att på allvar kunna bekämpa dem som valt att följa sin egen och inte vår gemensamma lagbok.

Om vi ser 1993 som startår tog det 23 år, till 2016, innan våra folkvalda skärpte straffet för olovligt innehav av handgranater så att det likställdes med att gå omkring med vapen, och inte fyrverkerier.

I skrivande stund har polisen i Malmö fört fram ett önskemål om att få lagstöd för obligatorisk häktning av den som går omkring med skjutvapen på stan. De har inte stöd i lagen för att på plats häkta den som gör det i dag.

Ända tills nyligen kunde politiker gå ut och säga att det viktigaste i kampen mot den organiserade brottsligheten är att vi vanliga medborgare vågar vittna. Samtidigt som det varit uppenbart sedan många år att det är just det som nästan ingen vågar göra när det gäller den här typen av brottslighet. Det måste alltså rimligen till andra polisiära medel än ”det modiga enskilda vittnet” om vi ska kunna mota gängkriminaliteten på allvar.

I Sverige pratas det nu mycket om att öka resurserna till det  m i l i t ä r a  försvaret. Ryssland lägger 5,4 procent av sin BNP på försvaret, Sverige bara drygt 1 procent, har försvarsvänner av både blå, röd, grön och brun politisk färg plötsligt kommit på.

Partiledarna har raketstartat en tävlan om att utlova nya sköna miljarder till pansarvagnar och luftvärnsrobotar.

Vissa särskilt lättskrämda yrar febrigt om att Sverige ska bli ”självförsörjande” igen, Sluta handla med omvärlden och börja bunkra konserver och färskvatten hemma i mexitegelvillans källare.

Min personliga känsla är att säkerheten för oss som lever i Sverige är mer hotad av det som händer  i n o m  Sverige just nu, än av det som händer på andra sidan Östersjön. Inte så att vi ska negligera yttre hot mot vår säkerhet. Absolut inte. Inte minst cyberattacker från främmande makter eller kriminella aktörer kan utgöra ett allvarligt hot mot våra samhällsfunktioner.

Men – gängkriminaliteten förstör livet för oskyldiga högst konkret och redan i dag. Oskyldiga butiks- och restaurangägare drabbas av hot, utpressning och får sina drömmar om ett gott liv krossade. Gängen får hundratusentals förortsbor att känna rädsla för sin egen och sina anhörigas säkerhet i deras egen vardagsmiljö, i deras egna bostadsområden.

Det finns en stor skillnad när det gäller hur vi kan hantera yttre och inre hot mot vår säkerhet i Sverige. När det gäller att försvara Sveriges yttre gränser finns det inget parti – utöver Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – som när det kommer till kritan tycker att vi ska göra det helt själva,  u t a n  att samarbeta med andra vänskapligt sinnade och demokratiska grannländer.

Att vi har kunnat lägga så pass lite på försvaret som 1 procent av BNP under flera år är ju, rimligtvis, inte på något sätt ett nederlag. Det är en seger, unik i den svenska nationens historia, faktiskt. Den låga prislappen är själva kvittot på att vi har känt oss trygga,  t r o t s  att ”ryssen” sedan många år lagt flerdubbelt mer av sin budget på kanoner och bombplan än vad vi gjort.

Förklaringen är enkel: vi har inte stått ensamma. Vad än vår officiella doktrin om alliansfrihet högtidligt talat om. Genom vårt politiska och ekonomiska engagemang i EU och vårt militära samarbete med USA och Nato har vi känt oss trygga – trots att vi själva bara lagt kaffepengar på egna kanoner och soldater. Och jag tycker att vi har tänkt helt rätt.

Vi  m å s t e  helt enkelt samarbeta med andra demokratiska länder när det gäller att säkra vårt lands gränser. Alternativet, att stå för det helt själva, skulle kräva att vi höjer försvarskostnaderna astronomiskt. Till fem procent av BNP. Eller sju. Eller, varför inte, tio procent av BNP? Det finns ingen gräns. Om Ryssland på allvar skulle hota oss skulle vi inte klara oss om vi så la halva vår statskassa på att gräva ner oss i bunkrar. Och vem önskar det, utöver Sverigedemokrater och en eller annan obotlig tennsoldatsfetischist som ser vardagstristessen i skyttegravarna som livets högre mening?

Vi behöver naturligtvis samarbeta med andra länder även när det gäller den organiserade brottsligheten. Men det är inte  l i k a  avgörande, som när det gäller militären. Inre hot mot vår säkerhet, såsom gängkriminalitet, k a n  vi faktiskt bekämpa effektivt med vår egen inrikespolitik – med sociala insatser, med integrationspolitik, med utbildningssatsningar. Och – genom att vässa polisen, kriminalvården och det övriga rättssamhället, så att de kriminella förhindras att utföra sina brott.

Men – det kommer att kosta. När organiserad brottslighet väl vuxit sig fast är den oerhört kostsam att bekämpa. Mitt enkla förslag är att vi lugnar ned oss när det gäller den militära upprustningen. Samarbetar med andra för att dela kostnaderna för Carl Gustaf-gevär, radaranläggningar och ballistiska missiler. Och i stället lägger pengarna som vi sparar på – en effektiv bekämpning av gängkriminalitet och övrig organiserad brottslighet i Sverige.

Den politiken handlar om flera lika viktiga trappsteg. De mest uppenbara är:

1. Ökade sociala insatser på att färre ska vilja bli yrkeskriminella.

2. Ökade insatser på att övertala de som ändå väljer att bli det, ska vilja och våga hoppa av.

3. Ökade polisiära insatser som gör att de som trots allt väljer att hota, skjuta och spränga människor och bilar i luften anhålls, döms och får straff så pass effektivt att deras verksamhet inte utgör ett hot mot vanliga människors trygghet och frihet.

Läs mer