Juvelen i den svenska
modellens krona
”Den svenska modellen” ses alltjämt som ett ideal att uppnå eller återgå till, i den svenska debatten. Ett begrepp lastat med löften om trygghet och välfärd. Färre känner till att modellens första och kanske viktigaste byggsten inte alls var ett politiskt beslut. Utan i stället att facket och direktörerna satte sig kring ett bord i saltsjöbaden och kom överens – om hur de inte ska vara överens.
AV STIG-BJÖRN LJUNGGREN
Saltsjöbadsavtalet
När: den 20 december 1938.
Varför: för att det är ”juvelen i den svenska modellens krona”.
Vi talar om den svenska modellen – och menar allt ”bra” som finns i Sverige (eller Norden). Det kan därför vara på sin plats att lyfta fram modellens ofta mindre uppmärksammade kärna: hur arbetsmarknaden organiseras. Och att vi kan sätta ett bestämt datum och plats för när denna modell skapades: Grand Hotel Saltsjöbaden, den 20 december 1938.
Bakgrunden var något förenklat följande: Sverige var en av de mest strejktätaste länderna i Europa vid denna tidpunkt. Det låg fortfarande på 1930-talet kvar en dyster skugga från Storstrejken 1909, en konflikt som trots att 300 000 arbetare strejkade inte ledde till några förbättringar, tvärtom – utvandringen från Sverige ökade återigen som ett direkt resultat av den misslyckade strejken. Katastrofen i Ådalen 1931 – då utkommenderad militär sköt ihjäl fem arbetare i ett demonstrationståg – visade också i färskt minne hur allvarligt läget kunde bli.
Politikerna kände sig tvungna att göra något. För att trygga folkhushållningen måste produktionen fungera utan ständiga avbrott. Och för att uppnå ett lugn måste arbetsvillkoren helt enkelt förbättras för dem som slet i fabrikerna. Planer smiddes på att reglera arbetsmarknaden i syfte att minska konflikterna.
Det här var dock något som såväl fackföreningar som näringslivet var negativa till. De ville ytterst – för att upplevas som relevanta bland sina egna medlemsgrupper– inte överlåta beslut åt staten. Således. Inför utsikterna att politikerna skulle lägga sig i deras förehavanden kom facket och kapitalisterna att i stället göra upp ett regelverk som de själva skulle ansvara för. Eller snarare, de kom överens – om hur de skulle hantera situationer när de inte var överens.
Saltsjöbadsavtalet blev verklighet genom ett givande och tagande: LO lovade att centralisera konfliktbesluten – det vill säga hålla sina egna lokalavdelningar i nackskinnet, så att de inte drog ut i småstrejker i tid och otid. Näringslivet lovade å sin sida att från och med nu se LO som jämbördig förhandlingspart.
Ingen såg då avtalet som något som skulle styra svensk arbetsmarknad för evigt. Men vi vet alla vad som hände 1939 – bara ett år efter överenskommelsen. Adolf Hitler sätter fyr på vår omvärld och Saltsjöbadsavtalet blir en del av krigsförsörjningen av Sverige. Parterna svetsas samman och efter kriget kommer avtalet att bli en grundsten för det svenska ekonomiska undret. Med lugn och ro på arbetsmarknaden kan svenska exportprodukter flöda ut över världen.
Saltsjöbadsavtalet blir sinnebilden av den svenska konsensuskulturen. Det finns sedan dess att avtalet skrevs under en ovilja att ta konflikter om det går att komma överens. Landet byggs genom klassamarbete, inte klasskamp. Detta är en tradition som bland annat återspeglas i att vi i vårt land inte har haft en riktig revolution sedan ”Stora Daldansen” på 1740-talet då svält och förtryck fick Dalarnas bönder att tåga mot kungen i Stockholm.
Facket och företagen kom således att få ansvar för arbetsmarknaden, medan staten tilldelades en annan roll – nämligen att sörja för en understödjande arbetsmarknadspolitik som underlättade industrins omställningar. Med inkomstgaranti och trygghet i välfärden kom medborgarna att lättare acceptera kapitalismens kreativa förstörelse. Som innebar att arbetskraften kunde förflyttas från lågproduktiva delar av näringslivet till mer högproduktiva, vilket främjade exportindustrin och gynnade välfärdsutvecklingen.
Avtalet saknar inte kritiker. Från vänster går kritiken ut på att en alltför låg konfliktnivå gör att kapitalet lägger beslag på en ohemul andel av vinsten.
Och högern påpekar att välfärden har kommit att bygga på att några höga furor till storföretag strävar mot den ljusa himmelen, medan den småföretagande undervegetationen kvävs.
Det troliga är att bägge har en poäng. Och att den bästa lösningen på detta är att vi samlar oss till en konferens – varför inte i vackra Saltsjöbaden? – där vi diskuterar problemet över en kopp kaffe.
