Hum hum i Humlegården
Sommaren 1972 låg haschdimmorna täta över Humlegården i Stockholm. Men det var också sommaren då FN:s Stockholmskonferens gjorde miljön till en fråga som politikerna måste bry sig om.
AV Stig-björn ljunggren
Vad: ”Stockholmskonferensen”.
När: 1972.
Varför: För att det var den här FN-konferensen som satte miljön på den politiska dagordningen.
Sommaren 1972 var Humlegården i centrala Stockholm en samlingsplats för stadens ungdomar, det varnågot av en alternativ mötesplats, präglad av kärlek, musik och gemenskap. En ny värld var på väg att skapas.Det berättar ”Åke”, en av många hemlösa som säljer tidskriften Situation Stockholm, när jag stannar till på perrongen och handlar en tidning av honom. Det var också detta som Ragnar Borgedahl skildrar i sin proggklassiker Hum hum från Humlegården, som Lars Winnerbäck i vår tid gjort en cover på.Annars är Stockholmssommaren 1972 mer känd för att ha uppvisat den första stora politiska manifestationen av miljöfrågan.Visst. Väckarklockan hade ringt redan 1964 när Rachel Carson publicerade sin debattbok Tyst vår, om hur vi var på god väg att förgifta oss själva med arsenik, dieldrin, pentaklorfenol och, framför allt, DDT. Boken skickade en chockvåg genom västerlandet och gjorde att miljöfrågan började debatteras på allvar.Men det var alltså under drygt en veckas intensivt sammanträdande i Stockholm i juni 1972 som plattformen lades för ett internationellt miljösamarbete på högsta politiska nivå. Ett toppmöte, som sedan dess har gett oss efterföljare som Rio-, Kyotooch nu senast i december i fjol – Durbankonferensen.Snart bildades det också helgröna partier, som började äntra de folkvalda parlamenten – 1988 kom Miljöpartiet de gröna in i riksdagen i Sverige – och ”miljö” hamnade permanent på dagordningen. Vid den tiden lanserade också den så kallade Bruntlandkommissionen, ledd av Norges dåvarande socialdemokratiska statsminister Gro Harlem Bruntland, tankarna på ”hållbar utveckling”, en fras som i dag tillhör det politiska språkets allra mest centrala begrepp.
Det togs inga stora beslut i Stockholm sommaren 1972. Poängen var att miljöfrågan erkändes. Stockholm kom sedan att bli en referenspunkt i det internationella miljösamarbetet.Konferensen satte också tydliga spår i stockholmarnas vardag. Busslinjerna som forslade delegater från över hundra länder fick speciell skyltning och all reklam togs bort. Utanför konferenslokalerna förekom demonstrationer där aktivister försökte påminna konferensdeltagarna om deras ansvar, bland annat genom att försöka bryta sig genom poliskedjorna.Men samtidigt som miljöfrågan på detta sätt blev politiskt laddad kom också konferensen att skapa en biprodukt som gjorde miljöengagemanget lite suspekt. Det var denna sommar som miljöaktivisterna skaffade sig ett rykte om att vara flummiga och världsfrånvända. Miljöengagemang visade sig inte bara vara en internationell viktig FN-fråga, det kunde ocksa leda in i en dimma av droger och alternativa livsformer. Valet mellan att protestera mot hur världen styrs och att ha en trevlig stund av kemiskt påverkad kontemplation, ställdes på sin spets.Kanske kan en annan rockklassiker från denna tid, Pugh Rogefeldts Hog farm, vara ett bra exempel på hur detta dilemma ställdes på sin spets sommaren 1972.När Pugh skulle ge en konsert inne i Stockholm var publiken borta. Den hade åkt ut till ett stort fält utanför city där brajdimman låg tät. I stället för att engagera sig i protesterna ägnade sig ungdomarna åt djupdykningar i drogpåverkad gemenskap.Kanske sammanfattar Pugh Rogefeldt protestantens dilemma, i valet mellan samhällsengagemangets ansvar och självförverkligandets fröjder, i raderna:Å för min del gör det inget men det gör mig så förbannad.
