Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Film och TV

Inte så ensam

Fransyskan Anna Gavaldas bok Tillsammans är man mindre ensam sålde fenomenalt bra när den kom 2005. Jag försökte verkligen läsa den, men gav upp efter hal va. Filmen – med Audrey Tautou (Ame lie från Montmartre) i huvudrollen – var småsympatisk, men alltför naiv för mig. Där emot var ju själva titeln suverän! Jag brukar tänka på den när filmklubben träffas.

Filmklubben består av nio personer som med ojämna mellanrum sammanstrålar på en biograf. Vi ser en film som vi tillsammans har röstat fram (här går vi på känsla eller hörsägen, så femettorna varvas med bottennapp). Efteråt sätter vi oss på ett kafé för att dryfta upplevelsen. För varför ska man se film tillsammans om man inte snackar om den sedan, som en av klubbmedlemmarna har uttryckt det. Ibland kommer fem, ibland alla nio. Vi kände inte varandra från början, men nära vänskap har uppstått under resans gång och tjugo filmer har det blivit.

Senast såg vi iranska Nader och Simin – en separation, och för första gången i klubbens treåriga historia fick vi vara med om en biopublik som applåderade under eftertexterna. Filmen är så välspelad att Berlins filmfestival i år inte kunde göra annat än att ge sitt stora skådespelarpris till hela ensemblen. Plus Guldbjörnen till själva filmen.

Vårt samtal efter En separation rörde sig mellan högt och lågt, som det brukar: Fick inte dottern axla ett alltför stort ansvar, som föräldrarna borde ha tagit? Vem stal egentligen pengarna? Inte sjutton kan man leva fem år med alzheimer? Vilket jäkla kaos det var i domstolen!

Stor enighet rådde om att filmens styrka var dess medmänskliga beskrivning av sina karaktärer, som försöker göra rätt – men handlar fel. Eller som Sofia, med ett ryskt ordspråk, konstaterade: ”Man försöker göra bra saker, men det blir som vanligt.”

Fast tro nu inte att filmklubben består av ett gäng djupingar som bara väljer ”finfilmer” från fjärran länder. Nej, på vår Facebooksida ser jag att det anglosaxiska dominerar, med titlar som Robin Hood (maffig!), Buried (klaustrofobisk!), Winter’s bone (hyperrealistisk!), Black swan (balett i psykotisk form!) och The social network (dialog i warp-speed-fart!).

En enda svensk film har det blivit, Ond tro, och den fick tummen ned. Medan klubbfavoriterna är det strama bydramat Det vita bandet av Michael Haneke och vackra, vemodiga En enda man med Colin Firth och Julianne Moore.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade varandra den senaste filmklubbskvällen var att se Sörens film som han själv hade gjort under en distanskurs. Den hette Ledighetsresan och var på trettio sekunder. Vi sätter upp den på favoritlistan också.