Barnförbjudet
AV Dan Lindberg
Jag har en väninna som bor i ett townhouse av rött tegel i Brooklyn i New York med sin make och deras två små barn.De brukar gå på babysång ledd av en deprimerad judinna, som börjar varje pass med sången ”Hello everybody I am so happy to see you!” trots att hela hennes väsen vittnar om motsatsen.
Jag är svårt avundsjuk på deras liv i Woody Allen-land och tänkte att babysång skulle pigga upp pappalediga mig, så en dag tog jag min ettåring till biblioteket som varje vecka erbjöd just detta. Man fickta kölapp, alla föräldrar ignorerade varandra totalt, surdegsfaktorn var skyhög – allt kommer i säsong tre av Solsidan, tro mig.
Fast spiken i kistan var detta: i en sångpaus slog bibliotekspersonalen fast att barn inte ska se på tv innan de har fyllt tre. Jag gick aldrig tillbaka. Men förmaningen slog rot och jag började vakta påsonen var gång teven var på och tanken jag tänkte var att nu väntar tuffa år av avhållsamhet.
Men så snubblade jag över antologin Blöjbarnsteve av Margareta Rönnberg, docent i filmvetenskap med trettio års forskning om barnkultur i bagaget. I den predikas ett annat evangelium, nämligenatt det är nyttigt för barn att se på tv, också små barn! En timme per dag går fint. Program som tar upp problem som är viktiga för små barn stärker deras självkänsla, visar forskningen.
Några titlar som ska vara bra är Drömmarnas trädgård, Teletubbies, Pingu och Fåret Shaun. Från 18 månaders ålder kan barn tillgodogöra sig tv-tittandet, och studierna visar att det är både kul ochlärorikt för dem. Det ger mig åtminstone tre månader att förbereda mig innan sonen når dit. För det är viktigt att en vuxen sitter bredvid och kan kommentera och hjälpa barnet att förstå vad som händer,läser jag.
Viss kompetens inom det området har jag sedan innan jag blev pappa: i födelsedagspresent får mina systersöner oftast ett biobesök av och med sin filmexpert till morbror, och då ingår (utöver läsk och godis) visa analyser och lugnande ord. Dessvärre märker jag dock att jag har allt svårare att förklara vad som händer i barnfilmerna som vi ser.
Senast tittade vi på den animerade publiksuccén Happy feet 2, en osannolikt rörig historia om pingviner, med sång och dans och tjocksmockor och smältande isar och en sjöelefant som pratade dalmål och gud vet allt. Det hände något hela tiden – men jag hittade ingen berättelse. Antagligen tillhör jag inte målgruppen.
Efter pingvinfilmen såg vi den läckra tecknade En katt i Paris, om en liten flicka som hade slutat prata den dag då hennes pappa dog. Hon hade en mamma som jobbade jämt (igenkänning för barnen)och en katt som befriande nog (i strid med animeringstrenden) inte alls kunde prata utan bara fick vara – katt. Den äldre systersonen kommenterade filmen efteråt med viskande röst och leende ögon: ”Jag visste inte att det var en actionfilm.”
Vilket gjorde morbror filmexpert mycket nöjd.
Nytt på dvd
Ny fransk våg?
• Franska Polisse (regi Maïwenn Le Besco) vann juryns pris i Cannes förra året. Den berättar om en polisstyrka i Paris som utreder brott mot barn. Mycket värme, energi och humor trots att fonden är allt annat än uppsluppen.
• I likaså franska Kärlek i Normandie möter vi en man och en kvinna som genom en kontaktannons träffas i en liten fiskeby. Han vill bort från sin sörjande mor. Hon är kärleksluttrad och önskar någon att hålla fast vid.
Gammalt på dvd
Renoverad Renoir
Digitalt nyrestaurerade Spelets regler av Jean Renoir från 1939 tillhör filmhistoriens främsta. Under en helg jagar ett aristokratisktsällskap kanin. Man kurtiserar och intrigerar och blir svartsjuka. Krydda med lika klassiska Borgarklassens diskreta charm av Luis Bunuel. En grupp vänner från den franska överklassen försöker äta middag ihop, men det går inget vidare. Fick en Oscar 1972 som bästa utländska film.
