Gästkrönika
OM FINT OCH OFINT FOLK
I min ungdom var jag mycket känslig för korrigeringar av mitt språk. Min osäkerhet kunde utlösas av en kommentar om mitt uttal eller av en grammatisk tillrättavisning. Jag kunde bli gråtfärdig av underlägsenhet när någon ”fin” person kritiserade mig.
Av min far, som alltid sade elektriker med betoning på ”-tri-” hade jag dock ärvt en viss uppstudsighet. Han böjde sig minsann inte för överheten och han brukade alltid säga: ”Människor är människor och ingen är finare än den andra.”
Denna attityd slog rot hos mig, så därför satte jag i gång med mitt ständigt pågående forskningsprojekt. Jag började att studera finheten. Jag lärde mig snabbt att de som ligger högt upp på skalan ofta har mycket makt. Detta samband var lätt att se. Men ju längre min forskning har pågått, desto svårare har det blivit att förstå varför människor är så benägna att placera in varandra i graderingen ofin, fin, finare, finast.
Kanske är det inbyggt i människans natur att vilja ha så många som möjligt under sig i hierarkin. Men det är också möjligt att finhetsuppfattningar är inlärda genom uppfostran och samhällets normer. Jag har ännu inte kommit så långt att jag kan uttala mig om vilket som är viktigast. Arvet eller miljön.
Ett av mina studieobjekt, kallad A, sitter till exempel fast i positioneringens nät. Ser hon en kändis kan hon göra allt för att synas i kändisens närhet. De måste dock av vara rätt sort och inga dokusåpakändisar, för sådana avfärdar hon som ”enkla människor”.
Studieobjekt B är fixerad vid adliga namn och titlar. Därför var hon mycket glad när hon lyckades gifta sig till namnet von Tått. Att mannen har uppenbara alkoholproblem spelar ingen roll.
Studieobjekt C är en bankdirektör som bedömer folks finhetsgrad efter pengar. Och studieobjekt D tillhör kultureliten. Han dömer ut allt som kan misstänkas vara folkligt, det är ju inte fint att vara det. Problemet är att om massan börjar gilla detsamma som vad han gör, då måste han bli folklig. Elitism ingår nämligen i hans finhetsbegrepp.
Det återstår mycket att göra i min finhetsutredning. Nu har jag ju fått ytterligare material att bearbeta. Kronprinsessans förlovning med Daniel och prinsessan Madeleines uppbrutna förlovning med Jonas innehåller många subtila frågor om finhet.
Veckotidningarna har antytt att i ”salongerna” tyckte man att Jonas var finare än Daniel. Det visar hur angelägen min forskning är. Jag måste hjälpa dem som befolkar salongerna att reda ut begreppen!
Min undersökning fortskrider alltså. I och med att jag har knäckt många av finhetens koder så har jag börjat manipulera med min egen bakgrund. Naturligtvis i studiesyfte. Jag har numera ett helt galleri av spännande och rika släktingar i min fantasi. Dem plockar jag fram vid lämpliga tillfällen för att se hur omgivningen reagerar.
Likaså så har jag oerhört många reseminnen från exotiska platser, som jag brukar berätta om. Det stör mig inte att jag bara har rest i min atlas eller läst mig till kunskaperna i resebyråbroschyrer. Jag undersöker ju finheten, en svår uppgift, som kräver okonventionella metoder…
ANITA WALLDÉN,
f d folkhögskolelärare och konstnär