Gamla böcker
SJUKT HÄLSOSAM KLASSIKER
CANCERKLINIKEN
Skrevs av: Alexander Solsjenitsyn.
År: 1968.
Känd som: Boken som gav Nobelpriset till Sovjets mest kände dissident.
Alexander Isajevitj Solsjenitsyn är roligare än sitt rykte. Ryktet är ju tungt. En skäggig profet, en moralisk gigant, den sovjetiska tragedins krönikör. Han myntade begreppet ”Gulagarkipelagen”, och avslöjade lägerhelvetet i
Sovjet innan någon annan gjorde det.
Själv hade fysikmagistern Solsjenitsyn som alla dugliga unga män i sin generation axlat geväret och gjort sin plikt i Det Stora Fosterländska kriget. Och som de flesta officerare var han ett hot mot Stalin. Kapten Solsjenitsyn fick först en utmärkelse för tapperhet i fält och sedan enkel biljett till Sibirien. Som påbröd fick han cancer, och opererades under fältmässiga förhållanden. Tumören gav sig inte, men inte heller patienten. Att han överlevde den tidens frikostiga strålningsdoser var ett mirakel. Värdigt en profet.
Han fick Nobelpriset 1970, trots att Artur Lundkvist trodde att det skulle döda honom som författare. Men priser och pynt biter inte på heliga dårar.
Går det över huvud taget att läsa litteraturen bakom detta rykte?
Romanen Cancerkliniken trycktes i väst 1968, och hade dessförinnan cirkulerat i begränsad ”samisdat” – hemliga, handskrivna kopior. Den är en myllrande roman, i Leo Tolstojs och Fjodor Dostojevskijs tradition.
Den ser respektingivande ut, men redan på sidan fjorton börjar man fnissa. Kapitlet heter, mycket klokt: ”Bildning får inte förståndet att växa.”
Sjukhuslivet, liksom lägerlivet, avskalar oss vår slumpmässiga plats i den sociala hierarkin. Vi får bygga vår mänsklighet på nytt, efter bästa förmåga.
Runt den malätne läraren Pavel Nikolajevitj Rusanov trängs de alla: slagskämpen Kostoglotov, den unge Prosjka som ser sjukhusvistelsen som vilohem, och njuter av allt, inklusive den gummiartade mannagrynspirogen med gul gelésås. Partipampen Sibgatov, som till sin egen fasa har hamnat i den reellt existerande sovjetiska vården, och försöker muta sig till bättre behandling, sjukvårdsbyråkrater och biträden. Och så godheten själv, den kvinnliga, uppoffrande läkaren Zoja.
Romanen Cancerkliniken utspelar sig 1955, precis efter Stalins död. Allt är satirisk realism, men atmosfären är surrealistiskt sjösjuk, kräftsvulsten sitter ju kvar i samhällskroppen. Strålningsdosen är ömsom för liten, ömsom för stark. Men alla dessa patienter i slitna pyjamasar är obändigt levande och hoppingivande, också som dödsmärkta: starka, svaga, fåfänga, roliga, lidande, vulgära, grova, sanna.
Vill ni läsa en bok att bli frisk av – läs Cancerkliniken. Den är sannerligen mycket roligare än Solsjenitsyns rykte