ESSÄ: DETTA STÅR PÅ SPEL I HÖSTENS VAL

Skillnaderna ökar i Sverige. Det gäller löner. Hälsa. Och utbildning. Vill vi att det ska vara så? Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande i ABF, tror inte det. Och menar att det finns motåtgärder som direkt skulle minska klassklyftan mellan rika och fattiga i vårt land..

AV KARL-PETTER THORWALDSSON

Jag har under de senaste månaderna haft nöjet att utbilda Greklands nya regering och vuxenutbildare i universitetsvärlden i USA. Ämnet: Hur vi i Sverige använde det så kallade ”kunskapslyftet” under 1990-talet för att både motverka den mycket djupa lågkonjunkturen och ge arbetslösa bättre utbildningsnivå för att möta framtidens arbetsmarknad. Jag har mötts av mycket entusiastiska bifall till kunskapslyftet som metod att möta den typen av chocker på arbetsmarknaden som Sverige upplevde på 1990-talet och som både Grekland och USA upplever i dag.
Att i ett land av Sveriges storlek öka antalet utbildningsplatser med hundra tusen för att möta arbetslösheten var en gigantisk insats.
Resultatet blev också enligt i princip alla utvärderingar mycket lyckosamt – de arbetslösa hölls i aktivitet, slapp isolering och utslagning.

Sveriges största tillgång är den enskilda medborgarens vilja att i varje skede av livet söka bättra sin kunskap och förbättra sina chanser till varaktigt arbete och därigenom egen försörjning. Arbetarrörelsen har alltid varit stolt över att arbetslinjen har gjort att en större andel av befolkningen i Sverige än något annat land faktiskt arbetar. Det är det som har resulterat i att vi har varit relativt sett rika och kunnat använda rikedomen till att förbättra välfärden och tryggheten för de många människorna.
Sverige är faktiskt fortfarande ett av de länder i världen som har minst skillnader mellan rik och fattig. Endast det bästa är gott nog åt folket har varit ledstjärnan för generationer aktiva i arbetarrörelsen. Strävan att nå jämlikhet är både vacker och modern. Ett samhälle blir aldrig bättre än hur de allra fattigaste har det. Alla samhällen med stora inkomst- och välfärdsskillnader blir sämre – både för de rika och för de fattiga.

De senaste decennierna har inneburit att en nästan hundraårig utveckling med minskade skillnader har brutits. Inte brutalt, men steg för steg ökar nu skillnaderna i Sverige.
För det första var det löneskillnaderna som började öka. Först löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Sedan var det löneskillnaderna mellan olika yrken. Och nu är det löneskillnaderna mellan olika klasser som ökar. LO-yrkena halkar efter.
För det andra var det hälsoskillnaderna som började öka. De mer välbeställda började få tillgång till bättre och snabbare vård. De som redan från början är vana vid att ta för sig lyckas kryssa sig fram i vården och kommer alltid fram till det senaste, det bästa. De får mer tid med läkaren och tillgång till de bästa medicinerna. Skillnaden i medellivslängd mellan olika grupper ökar.
För det tredje ökar skillnaderna i utbildning nu snabbt. Mönstren från hälsoskillnaderna går igen i utbildningssystemet. Ju mer välutbildade föräldrar barnen har, desto bättre skola får de tillgång till. Mest bara för att de har resurser att redan från början förstå vilken skola som faktiskt är bäst att placera sina barn i.
Detta förstärks naturligtvis av de klassorättvisor som alltid har funnits, som nittonhundratalets gigantiska omvandling av Sverige inte rådde bot på. Tillgång till kultur, läsande, makt över sitt eget liv och över samhället, hälsotillstånd – att allt detta påverkas av vad du jobbar med eller vilken utbildningsnivå du har är problem som aldrig fullt ut löstes. Inget konstigt med det, inga nyheter – detta har arbetarrörelsen alltid vetat.

Men, det nya är att de ökade klasskillnaderna börjar bli en naturlig del av utvecklingen – att den stolthet som den enskilda medborgaren har känt för att vi har små skillnader förbyts mot att acceptera att skillnaderna ökar. En alltmer välmående medelklass kräver mer och mer, strunt i de andra – det är deras eget fel att de inte är lika välmående som oss. What’s in it for me?
Det är det som står på spel i höstens val – vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Ett där var och en klarar sig själv eller ett där vi bryr oss om varandra. Ett där skillnaderna ökar – eller ett där vi i alla fall försöker använda oss av de redskap som politiken förfogar över för att minska skillnaderna. Om Sverige ska sticka ut som ett land där också de sämst ställda får det bättre – eller om vi ska nöja oss med det i dag förhärskande att vi inte ska sticka ut, vi ska bli som ett land som alla andra. Vilken futtig vision – ”vi ska inte sticka ut”.
Jag är optimist. Jag tror att de flesta inte vill ha den utveckling vi har i Sverige i dag.

Jag tror för det första att de flesta inte vill se en utveckling där de som kan betala en extra sjukvårdsförsäkring ska gå före i kön till en behandling.
Jag tror för det andra att de flesta inte vill se en utveckling där de som till exempel drabbas av cancer ska riskera att utförsäkras från sjukförsäkringen och tvingas leva på socialbidrag.
Jag tror för det tredje att de flesta inte vill se en utveckling där de arbetslösa förväntas klara sig själva utan samhällets stöd och hjälp tillbaka till ett arbete. Att Sverige i dag gör absolut ingenting för att motverka den värsta jobbkrisen sedan början av 1990-talet är ingenting annat än en stor skandal. Att många dessutom just nu blir utförsäkrade och i praktiken lämnas att leva på ersättning motsvarande socialbidrag tror jag inte många stöder.
Hur ser tjugohundtalets verktyg för att motverka klassamhället ut? Är det något som har förändras eller ser verktygen lika ut i dag? Svaret är nog både och – både de gamla klassorättvisorna i till exempel miljöfaktorer
beroende av vilket jobb du har och nya i till exempel förmågan att sålla i det moderna samhället informationsflod.
Om många saker kan det nog bli en ganska het debatt om vilka verktyg som är mest användbara på 2000-talet.
Andra saker är det nog lättare att komma överens om – till exempel att utbildning är allt viktigare för att motverka klasskillnader. Är det så att vi är överens om att utbildning är den nya tidens bästa verktyg att motverka klassamhället och den bästa metoden för Sverige att kunna konkurrera på en alltmer konkurrensutsatt världsmarknad? Då är det hög tid att gå från ord till handling.

Jag tycker att ett absolut krav på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är att i god tid före valet lova att om de vinner bryta de arbetslösas passiva utanförskap genom en massiv satsning på utbildning. Hundratusen platser är det som långsiktigt kommer att behövas för att både erbjuda arbetslösa en väg ur utanförskap och för att anpassa arbetskraften till en allt hårdare internationell konkurrens.

Det är naturligtvis ett gigantiskt åtagande – att förlänga utbildningssystemet ytterligare ett år, senare i livet. Men alternativet för väldigt många är att fastna i mångårig arbetslöshet. Dessutom har jag inte hört något förslag som på ett bättre sätt motverkar den typen av ökade klasskillnader som vi upplever i Sverige i dag. En massiv satsning på utbildning löser naturligtvis inte alla de problem som jag har beskrivit ovan – men är troligen den effektivaste metoden att motverka den moderna tidens nya klasskillnader. Målet måste vara givet – Sverige nöjer sig aldrig med att vara som alla andra, vi ska alltid sträva efter ett samhällsklimat där endast det bästa är gott nog åt folket.