EN SIDA MED SOFIA ULVER SNEISTRUP
För att hon: i sin forskning vid Lunds universitet kommit fram till att skvallerpressen är taskigare mot kändisar med arbetarklassbakgrund än mot andra.
Skvallerpressen är alltså taskigare mot kändisar från arbetarklassen?
– Ja, tonen är helt klart otroligt nedlåtande, till och med elak. Det är min tolkning efter att ha gått igenom tusen exemplar av engelska OK! Och Hello!, amerikanska People och Star Magazine och svenska Veckans nu.
Men är de inte elaka mot alla kändisar?
– Det finns en skiktning i hur man beskriver personer som kommer från en traditionellt sett ”kultiverad” bakgrund och dem som inte gör det.
Säg en överklass-kändis som skvallerblaskorna är snäll mot!
– Carla Bruni (gift med den franske presidenten Nicolas Sarkozy, reds. anm.) har hur mycket kulturellt kapital som helst. Nakenbilder på henne anses vara konst, hon får ligga med så många män hon vill. Skvallerpressen beskriver ändå henne som att hon har kontroll, hon är inte ett offer utan en kvinnlig casanova.
Och en arbetarklass-kändis som de är taskig mot!
– Katie Jordan Price, en före detta nakenmodell som har varit med i flera dokusåpor och nu är en av Englands absolut största stjärnor. Henne kan tidningarna beklaga sig över att hon saknar klass, att hon inte får låna kläder av de fina modehusen som kändisar med högre status får. Hon beskrivs som att hon förnedrar sig med olika män, hon har fått ett utvecklingsstört barn och då spekulerar man i om det beror på att hon ska ha tagit droger.
Finns det något svensk exempel?
– Jag kan inte den svenska arenan så bra. Men nog kan man säga att man är taskigare mot Linda Rosing än mot Carolina Gynning, som kommer från en konstnärlig familj.
Varför är det så här?
– Jag har en teori om att flickor från de lägre klasserna kanske pressas att vara med i talangshower och dokusåpor, att de drivs att förnedra sig själva för att bli kändisar. Men det är inget jag har kunnat belägga i min forskning.
Har det någon betydelse för alla oss som inte läser de här tidningarna?
– De traditionella klass- och könsrollerna cementeras i de här tidningarna som har hundratusentals läsare. Skvaller är en oerhörd stark faktor i hur många flickor och unga kvinnor konsumerar. I de här tidningarna framställs det som en moralisk plikt att använda sina pengar till plastikkirurgi. En kvinna måste vara vacker, annars är hon äcklig.
Har du kommit fram till något mer om skvallerpressens kvinnosyn?
– Allt handlar om utseende, det är det enda som kan ge en kvinna status. Det är väl bra om det går bra i yrkeslivet, men det är viktigare att vi inte har celluliter. För att inte tala om äldre kvinnor, de har inget värde alls. De kan skriva om hur äcklig hon är som visar sig ute utan botox. Men att operera sig för mycket är heller inte bra, tidningarna är oerhört dömande mot dem från de lägre klasserna som har för stora läppar och för stora bröst. De är inte diskreta, inte naturliga nog.
Hur kan så stora tidningar uttrycka attityder som är bannlysta i resten av samhället?
– Det undrar jag också! Hiphop-kulturen kommer också undan med kvinnoförnedrande texter, kanske för att forskare inte vill ge sig på en redan utsatt etnisk grupp. Skvallerpressen borde vara ett paradis för genusforskare! Men kanske ser för många den som ”fulkultur”, de lägre klassernas kultur som vi i den akademiska världen inte behöver bry oss om.
Hur påverkas du själv av att läsa skvaller?
– Jag har läst så oerhört många tidningar, så det gör jag säkert! Jag kanske får mer panik av rynkor och celluliter än mina kolleger här på institutionen, som inte läser skvaller.