En tidning från ABF

Resor

I am sailing!

– Segelkryssa längs medelhavets kust

Aldrig satt foten i en segelbåt? Inget problem – genom att boka plats på en segelkryssning kan vilken landkrabba som helst segla mellan badvikar och pittoreska byar längs Turkiets vackra Medelhavskust. Och – skaffa nya vänner för livet.

Natten är fullkomligt stilla, som om vi vore ensamma i världen. Vi ligger utspridda på däck och tittar upp på en makalös natthimmel: blåskimrande rymd och så många gnistrande stjärnor att man nästan får svindel. Efter en sen middag har vi tagit med oss glasen med rött vin och nu ligger vi här, stirrandes upp på den där surrealistiska oändligheten medan båten vaggar oss.

– Veronique, sjung någonting, föreslår jag.

Det har tagit några dagars tjatande men till slut har Veronique – sångerska från den franskspråkiga delen av Kanada – gått med på att då och då sjunga någonting. Nu börjar hon nynna en amerikansk countrysång, vemodig och vacker på samma gång. Jag stirrar upp på de omkringliggande kullarna och tänker att om någon hade någon fått för sig att klättra upp och spionera på oss, hade de helt säkert trott att de iakttog en grupp männniskor som känt varandra i åratal.

Så fel de hade haft.

Några dagar tidigare är vi sju personer som står och väntar på en ranglig träbrygga och ännu är vi främlingar för varandra. Framför oss ligger Naviga, en traditionell turkisk segelbåt i trä som ska vara vårt hem under den kom man de veckan. Kapten Hasan Uslu hälsar med ett fast handslag. Snart är alla ombord – åtta passagerare och fyra i besättningen – och under artigt småpratande undersöker vi båten: en soffdel, några solbäddar och ett bastant midddagsbord. Hytten under däck där jag och min sambo ska bo är liten men mysig: en säng, ett par kvadratmeter golv och ett litet badrum. Inte mycket utrymme, konstaterar jag och undrar ängsligt om det här kommer att bli väl socialt för en svensk enstöring som jag.

Uppe på däck möter jag Adam Hodge, en storvuxen medelålders man från Oxford vars bullrande skratt utgör en skön kontrast till hans brittiska artighet. När det här seglingsföretaget skulle arrangera sin allra första tur för nästan två decennier sedan, satte de in en anspråkslös annons i en brittisk dagstidning. Den första som svarade var Adam. Det här är hans sjuttonde segling i Turkiet, berättar han medan han kliver ur sina skor och tecknar åt mig att göra likadant.

– Vad ska du med skor till här? skrattar han och stöter vänskapligt till mig i sidan.

En man i besättningen börjar fira upp ankaret med ett rasslande ljud. Det är dags att börja segla.

För mig som aldrig förr befunnit mig ombord på en segelbåt, är det en makalös känsla när de vita seglen hissas. Vinden hugger tag, segelduken sväller ut och med en enda böljande rörelse skjuter skeppet fart. Själva seglingen är oväntat häftig – båten kränger från sida till sida på höga vågor. I början håller jag i mig hårt men snart rör jag mig med lätthet på däck, som om benen snabbt begriper att underlaget inte längre är fast utan flytande.

Vi seglar söderut. Efter ett tag rundar vi ön Kos östsida – den grekiska övärlden finns närmare än vad jag tänker mig. När skymningen faller ankrar kaptenen i en liten undanskymd bukt på sydsidan av Datçahalvön och snart stiger dofterna från köket under däck. Efter ett dopp i havet duschar vi av oss och byter om. Så snart vi slagit oss ned i soffan uppe på däck, dyker Mahir Sanli från besättningen upp med en skål rostade mandlar och undrar om vi vill ha något att dricka.

Liksom flera av de andra anställda kommer han från en liten by på den turkiska landsbygden. Sedan han fått jobb på företaget som ordnar vår segelkryssning har han kommit in i Bodrums stadspuls och i säsongsarbetets skiftande årstider. Hans vintrar består av lugna perioder med utbildningar, där de anställda får fila på alltifrån sin engelska till sina vinkunskaper. På våren drar seglingssäsongen sedan i gång och från maj till oktober jobbar Mahir och hans kollegor hårt, från morgon till kväll och ofta sexdagarsveckor. Ändå är hans jobb avundsvärt för många – ett eftertraktat serviceyrke där han får lära sig nya språk, möta människor och vara ute till havs hela sommaren.

Efter en stund ringer kocken Servet i en middagsklocka och vi slår oss ned. Vi är åtta personer runt bordet förutom Erik och jag: den hjärtlige Adam från Oxford, hans syster akvarellkonstnären Peronel och Fiona och Andrew, två hårt arbetande karrriärister från London. Veronique, den kanadensiska sångerska som arbetar inom den offentliga sektorn och Sebastian, en blygt fåordig men vänlig tysk dataingenjör.

Servet presenterar de många rätterna. Han berättar att en turkisk middag ofta består av meze, smårätter, som äts i långsamt tempo. Typiska rätter är milda yoghurtsåser, oljiga aubergineröror, möra bitar av lamm, grillad fisk och börek, som görs av tunna smördegsblad som fylls med ost eller kött. Maten är sällan stark men smakrik. Karaktäristiska smaker är spiskummin, vitlök och färska örter.

Vi hugger in. Det är någonting med båtens begränsade yta som skapar en speciell samhörighet för efter bara några timmar ihop pratar vi redan avspänt. Snart är vi djupt inbegripna i samtal om arbetstider i London, ishotellet i Jukkasjärvi och kanadensiska äppelviner. När Adam går ner till sin hytt och återvänder med en flaska Southern Comfort-likör som han insisterar på att få bjuda på, har jag för länge sedan släppt oron över att gemenskapen ska kännas påträngande.

Nästa morgon vaknar jag tidigt. Solen står ännu lågt på himlen, bukten badar i ett gult morgondis och havet är en blank spegel av turkost vatten. Efter viss tvekan gör jag som Peronel redan gjort: hoppar från båtens långsida och landar i klart, perfekt tempererat saltvatten. Vi simmar runt båten och jag känner varenda cell i kroppen vakna till liv. Uppe på däck hinner vi knappt sätta oss innan Mahir dyker upp med hett kaffe och efter frukost kallar kaptenen på oss och breder ut en stor karta. Nyfikna följer vi hans fingerspets längs kustlinjen: undangömda naturhamnar, små byar, öppet hav. Det pirrrar till i maggropen när jag tänker på veckan som ligger framför oss och snart lättar vi åter ankar.

På kort tid har varje dag fått sin välbekanta gång. Segling varvas med stopp i badbukter där vi snorklar, simmar, plöjer pocketböcker eller bara betraktar kustlandskapet. Någonstans syns alltid den karaktäristiska turkiska röda flaggan, antingen på en bergstopp, båt eller vid något ensligt beläget hus. Under den här resan har jag fått förklarat för mig att var man än befinner sig i Turkiet, ska man alltid kunna se flaggan och alltid kunna höra böneutropen.

Flaggan och religionen – motsatspar i Turkisk politik som sedan länge präglats av en maktkamp mellan det nu regerande islamkonservativa partiet AKP och den tidigare så dominerande sekulära statsideologin, kemalismen. Den sistnämnda har fått sitt namn efter republiken Turkiets första president Mustafa Kemal, som av det turkiska parlamentet fått namnet Atatürk, ”turkarnas fader”. Under 1920- och 1930-talet genomförde han omfatttande reformer för att förvandla Turkiet till ett modernt västerländskt land. Atatürk gick bort 1938 men hans ideal präglar fortfarande det moderna Turkiet. Protesterna blir högljudda från oppositionen mot varje försök från den nuvarande regeringens försök att islamisera det turkiska samhället.

Hasan berättar gärna om sitt hemland, om längtan efter sin familj under somrarna till havs och om hur den yngre generationen måste kämpa mot arbetslöshet och ekonomisk kris. Han och resten av besättningen vill också gärna lära oss lite turkiska. Det första vi lär oss är att säga tack – "teflekkür ederim”.

På den tredje dagen anländer vi till Bozburun, en enkel by med småbåtshamn och ett par tusen fasta invånare. Här finns butiker som säljer fiskelinor, handvävda hamamdukar och den inhemska spriten raki. I byns östra ände hittar vi basaren där vi köper papperspåsar fulla av nötter, rostade kokosflarn och syltad ingefära.

Efteråt slår vi oss ned på ett litet kafé vid hamnen där vi beställer turkiskt kaffe. Turkarna är förtjusta i äppelte, sött te med smak av grönt äpple som dricks efter varje måltid. Men jag föredrar det kryddiga kaffet – det gäller bara att sluta sörpla i tid så att man inte får i sig sumpen på koppens botten. På kvällen äter vi middag på en fiskrestaurang i hamnkvarteren, där krögaren låter oss välja bland dagens fångst i en liten kyldisk innan vi slår oss ned vid ett bord vid vattnet.

När vi vaknar nästa morgon är Hasan bekymrad: även om himlen är blå blåser det stormvindar och att segla kan vara förrädiskt, så vi kommer inte att färdas långt i dag.

Till en början blir vi besvikna men lite tristess föder kreativitet. Hasan berättar att det finns både fantastiska vandringsleder och bra möjligheter till fiske i bukten. Snart står Sebastian, Veronique och jag på stranden, iklädda gympadojor och redo att ta oss an den vackra kustterrängen. Vandringen blir mer strapatsrik än vi anat: det som på håll sett ut som böljande kullar visar sig vara branta backar täckta av torra taggiga buskar. En timmes andfådd klättring senare står vi högt ovanför havet och blickar ut över bukten. Svettiga i nackarna och med rivsår på vaderna tar vi oss några minuter att fotografera och berömma utsikten innan vi på darriga ben tar oss nedåt igen.

Tillbaka på båten väntar en överraskning. Hasan har tagit med sig Erik för att lära honom fiska bläckfisk på traditionellt turkiskt vis. Det går till så att man simmar under ytan, utrustad med cyklop, och lockar fram bläckfiskarna ur klippskrevor. Därefter fångar man dem med sina bara händer och vrider snabbt nacken av dem – inte precis någon fiskemetod för nybörjare. Nu återvänder Hasan och Erik stolta med en liten fångst bestående av två mörkgrå bläckfiskar och när kvällen närmar sig vill Hasan själv tillaga bläckfisken som han och Erik fångat.

Som vanligt blir middagen sen och vid midnatt ersätts de fnissiga samtalen av musik. Veronique kopplar sin mobiltelefon till båtens högtalarsystem och vi röjer undan stolarna för ett improviserat dansgolv. Toner av amerikansk country och spotify-hits ekar ut i bukten. Adam och Veronique snurrar runt i en intensiv vals, Mahir visar en traditionell turkisk dans och vi andra dansar loss i en blandning av klubbmoves och lyckligt studsande.

För några dagar sedan främlingar – nu ett brokigt men sammansvetsat gäng vänner


SEGLA I TURKIET som Fönstret gjorde

SÅ RESTE VI
Vi bokade en veckolång kryssning med SCIC sailing. En vecka kostar mellan 8 000 och 9 200 kronor per person, beroende på säsong (avresedatum från mars till november). Då ingår boende i en hytt för två, måltider, dryck (vin, öl, vatten, läsk med mera) och frukt, snacks och så vidare. Vid ett par tillfällen under veckan kliver man iland i små byar och äter middag där – det ingår inte i priset.

VAR KRÄSEN!
Den som verkligen vill segla bör vara lite kräsen – många båtar går tyvärr för motor nästan hela tiden. SCIC sailing, som Fönstret bokade med, är noga med att påpeka att de seglar så mycket som vädret bara tillåter.

Att segla med en så kallad Gulet, en två- eller tremastad segelbåt som är typisk i Turkiet, känns som det mest genuina sättet att uppleva vattnen utanför Bodrum.

TÄNK PÅ
Packa lätt i mjuka väskor, de är lättare att stuva undan. Prioritera bekväma kläder, de enda gångerna du kan vilja klä upp dig är vid middagarna när ni kliver iland. Seglingen är oftast behaglig men ta ändå med åksjukemedicin och vätskeersättning som kan behövas vid sjösjuka.

BODRUM – HISTORIA OCH FLÄRD
Som resmål har Turkiet lite oförtjänt fått dras med en billig partystämpel men landet är så mycket mer än en charterklyscha. Turkiet är proppfullt av högklassig historia. Här har historiska riken som både det Bysantinska och Osmanska uppstått och fallit. Det antika namnet på Bodrum var Halikarnassos och stadens storslagna mausoleum räknades som ett av världens sju underverk.

Bodrum har en lång tradition av sjöfart. 30 mil sydost om Bodrum bärgades till exempel det kända Uluburun-vraket, ett handelsskepp som byggdes på bronsåldern och som daterats till 1400 före Kristus.

I dag har halvön en rätt så flärdfull prägel och staden Bodrum kallas ibland för Turkiets Saint Tropez. I hamnen trängs vackra segelbåtar med exklusiva yachter.

TIPS: SJUNKEN STAD!
Gümüslük är en pittoresk by på Bodrumhalvöns västsida. Ingen ny bebyggelse tillåts vilket gjort att byn behållit sin genuina prägel. Här låg tidigare den antika staden Myndos som begravdes under vatten, troligtvis efter en jordbävning. Med cyklop kan man fortfarande se rester av stengator och stadsmurar bara någon halvmeter under vattenytan.

ANDRA SEGLINGSUPPLEVELSER
Ö-liv i Adriatiska havet. Kroatien har över 1 100 öar – du hinner inte se allihop på en vecka men med en segelkryssning får du i alla fall ett smakprov. Små båtar och grupper på mellan 4 och tio personer. Bokas via kroatienspecialisten.se.

Historisk utmaning. Ostindiefararen Götheborg är ett nybyggt 1700-talsskepp, byggt helt efter ursprungliga ritningar och med dåtidens verktyg, metoder och material. Inga förkunskaper krävs, däremot får du söka en plats på en etapp och få utbildning. Skeppets seglatser är planerade långt i förväg, läs mer på soic.se.

Seglingskurs i Thailand. För dig som inte bara vill lapa sol utan också lära dig att segla. Teori varvas med praktik ombord medan kursdeltagare och besättning upptäcker Thailands bildsköna övärld. Information på Yachtcharterthailand.com.

Ursprungligen publicerad i nummer 2 2014