Kampen om FN

– Fönstret granskar prestige, makt och hopp i

världens enda gemensamma mötesplats

Förenta Nationerna, FN, fyller 70 år i höst och hyllas lika ofta som det sågas. Vad ligger bakom jätteorganisationens framgångar – och fiaskon? Fönstret reste till FN-högkvarteret i New York och följde Sveriges kampanj för att få en plats i organisationens maktcentrum – FNs säkerhetsråd.

Outhärdlig nöd, ofattbart våld och skriande brist på mänskliga rättigheter i alltför många delar av världen.”

Så svarar den mycket upptagne biträdande generalsekreteraren för FN, svensken Jan Eliasson, mejlledes på Fönstrets fråga om vad som driver honom, snart 75 år gammal, att fortsätta arbeta så hårt för världsorganisationen FN.

Han skriver att FN måste sätta ”den enskilda människan mer i centrum och bli bättre på att förebygga kriser”.

De viktigaste frågorna för FN just nu, som Jan Eliasson ser det, är: ”Att stoppa kriget i Syrien, formulera de nya utvecklingsmålen och nå ett starkt klimatavtal i Paris i december. Vi måste samtidigt stärka FNs tre pelare: fred, utveckling och mänskliga rättigheter.”

Jan Eliassons ord berör. Ingen tror heller att han inte skulle mena vad han säger. Jan Eliasson brinner för FN. Men hur stor är chansen att han får rätt, att FN verkligen kan lösa de stora problem världen brottas med?

Per Thöresson tittar ut över East River längs Manhattans östra sida från sitt kontor på den 46:e våningen i skyskrapan där den svenska FN-representationen (Sveriges ”ambassad” i FN) håller till. Han har titeln ambassadör och biträdande chef på den svenska FN-representationen.

Han kan se FN-skrapan och möjligen kan han se säkerhetskontrollerna som alla måste gå igenom för att komma in till det hus där bland annat Generalförsamlingens (FN:s ”riksdag”) mötessal finns. ”I en bättre värld hade det inte behövts", som en väktare sa när han visiterade mig senare samma dag.

Av FNs sex huvudorgan (se faktaruta sid 45) är det Säkerhetsrådet som har mest makt, ofta kallas det just för FNs ”finrum”. Och Sverige har nu i vår lanserat en kampanj för att bli invald i just det finrummet perioden 2017–18. Nästa år, på våren 2016, kommer Generalförsamlingen rösta om det blir Sverige eller Italien eller Nederländerna, som också kandiderar, som får platsen Sverige eftertraktar.

Sverige har varit med i Säkerhetsrådet tre gånger tidigare, senast 1997–98. Per Thöresson arbetade på Sveriges FN-kontor även då och pekar på sitt inramade bildbevis på väggen.

– I mitten ungefär, där sitter en något yngre variant av mig och räcker upp handen. Per Thöresson beskriver Säkerhetsrådet
som ”ibland påfallande passivt inför de nya hoten och konflikterna. Klimatet kommer att bli ett säkerhetshot i framtiden som kommer att tvinga fram flyktingströmmar och det kan bli konflikter om vatten och naturresurser. Med den hotbilden i bakhuvudet anpassar Säkerhetsrådet sig väldigt långsamt menar Per Thöresson som också tycker att rådet är väldigt dåligt på att förebygga konflikter”. Redan i Sveriges förra kampanj hade man det som en hörnsten, ”prevention” som ett verktyg.

– Men för Säkerhetsrådet är det så: Nu uppstår en konflikt, blir det inga låsningar kanske vi kan göra någonting, då bestämmer vi en peacekeeping-operation, där de inblandade får si och så många dagar på sig att skapa fred. Men man har inte gjort något åt de underliggande orsakerna till konflikten, säger Per Thöresson.

Per Thöresson konstaterar att Sveriges insatser i Säkerhetsrådet då trots allt gav den första förebyggande fredsbevarande insatsen någonsin. I Makedonien.

Som han ser det är FN ändå, trots sina brister, den enda globala arenan för fred och utveckling.

Jag träffar utrikesminister Margot Wallström på hennes kontor i utrikesdepartementets ståtliga byggnad på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Sveriges kampanj har redan väckt frågetecken på hemmaplan. I kölvattnet av Saudiarabiens hårda reaktion på Margot Wallströms kritik mot landets ”medeltida” samhällssystem är det många som frågar sig om det är värt priset att söka gillande bland FNs många hel eller halvdiktatoriska medlemsländer för att vinna en plats i Säkerhetsrådet.

Margot Wallström lyfter, precis som Per Thöresson, fram FN som fredens viktigaste väktare.

– Att vi kandiderar beror ju på att så många av hoten och utmaningarna i dag är gränsöverskridande. Det som händer i Syrien påverkar oss, inte bara indirekt utan direkt, säger Margot Wallström och fortsätter:

– Vi tycker att vi har en plats att fylla därför att vi sedan mycket lång tid tillbaka, sedan vi hade Dag Hammarskjöld som FNs generalsekreterare, är en FN-vän. Men vi är också en kritisk FN-vän som har synpunkter på hur FN kan och bör fungera bättre. FN måste reformeras. Det måste vara mer effektivt, öppnare och mer representativt för att ha ett förtroende från medlemsländerna. Vi tycker att vi har ett ansvar.

Margot Wallström menar att det är viktigt vilka som sitter i FNs säkerhetsråd, som bland annat gör fredsbevarande insatser. Hon tycker att debatten i Sverige ibland är, som hon uttrycker det, ambitionslös.

– Som om det skulle vara någonting som hör historien till att ha ambitionen att faktiskt ha inflytande eller faktiskt engagera sig i FN, och att inte våga tro att vi kan ta plats där, att vi har en plats att fylla. Det är hög tid och vi är definitivt redo och vi har redan tagit på oss ett antal viktiga uppgifter.

Utrikesministern beskriver det som att vi har klivit ner från åskådarläktaren där den förra regeringen placerade sig.

– Att vara aktiv i FN är en del av hela vår politik och det är bra för Sverige. Det är inte av någon sorts naiv idealitet utan detta är bra för vårt land. Och det är bra för världen.

Margot Wallström menar att en röst i Säkerhetsrådet kan betyda mycket för ”vart en viss fråga ska ta vägen”. När hon själv jobbade för FN, som generalsekreterarens särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld, rapporterade hon direkt till Säkerhetsrådet och hon menar att Sverige är bra på att skapa ett förtroende för sina åsikter och att det handlar om att vara klok, om att kunna hitta kompromisser, om att vara som en brobyggare.

– Om jag hade stannat i FN hade jag verkligen velat bli utplacerad i fält och stanna i Kongo eller något av de ställena där vi var aktiva. Det är på riktigt. Det är nära människor, det är väldigt konkreta och svåra uppgifter, oerhört frustrerande många gånger, men också det man får mest tillbaka av, säger Margot Wallström.

Hon är väl medveten om att världen numera ser annorlunda ut, att det ofta handlar om icke-statliga aktörer i många konflikter. Det är inte längre två välutrustade arméer som slåss på ett slagfält om territorier. I stället rör sig det ofta om civila inbördeskrig och okontrollerbara rebellgrupper.

Hans Blix, Rolf Ekéus, tidigare nämnde Jan Eliasson och Inga-Britt Ahlenius, liksom Dag Hammarskjöld, Gunnar Myrdal och Folke Bernadotte är några av de svenskar som har nått högt upp i FN-hierarkin. Inga-Britt Ahlenius var i fem år chef för FNs internrevision – ytterst ansvarig för granskningen av hur FN använder sin budget – och hon avslutade sin tid där med att såga generalsekreteraren Ban Kimoon jäms med fotknölarna en 50-sidig slutrapport. Det var 2010, men när vi nu ses på Kulturhuset i Stockholm är Inga-Britt Ahlenius inte mildare i sin kritik mot Ban Ki-moon och hans styre.

Två dagar innan vårt möte skrev Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson en krönika där rubriken löd ”FN som pinsamt skämt". Han menar att permanenta medlemmar av Säkerhetsrådet blockerar nödvändigt internationellt samarbete för fred. ”Den som hittar ett sätt att revitalisera FN förtjänar alla fredspriser som finns. Den 70 år gamla organisationen må vara mer tandlös, stapplande och klen än de flesta jämnåriga. Men den är trots alla brister, allt vi har.”

Inga-Britt Ahlenius har läst Helmersons ”blänkare” och tycker att den säger mycket om bilden av FN i dag. Hon konstaterar också att de signaler hon nu får från sina gamla kolleger är mycket deprimerande. Vi kommer snabbt in på generalsekreterarens roll och hon menar att utan en stark generalsekreterare med integritet, civilkurage och förmåga och mod, då ”blir det ingenting”. Inte minst kan en generalsekreterare som har respekt hos stormakterna, göra skillnad. ”Vid tiden för Ban Kimoons utnämning hade processen utvecklats till ren kampanjverksamhet, ett komplicerat spel mellan individer, stater och maktblock”, skriver hon i sin bok Mr Chance, FNs förfall under Ban Ki-moon.

– Det är nästan inte möjligt att förstå hur man kan sätta en sådan komplett oduglig person som chef för den kanske viktigaste organisationen i hela världen. Då måste man veta bakgrunden, att amerikanerna ville ha en sådan person. Men de hade ändå trott att de skulle få en som ledde verksamheten, men han är oengagerad och ointresserad, säger Inga-Britt Ahlenius.

Hon menar att Sverige som ett engagerat FN-land i stället för att lägga ner energi på att få den där platsen i Säkerhetsrådet, skulle göra vad man kan för att få en bra efterträdare till Ban Ki-moon när han slutar om två år.

– Det gör ingen skillnad för världen om Sverige eller Nederländerna eller Italien sitter i Säkerhetsrådet. Det är mer ett sätt för Sverige att visa upp sig, men för FN och världen betyder det ingenting. EU har faktiskt en gemensam utrikespolitik och frågan är vilken oberoende frihet man då kan ha när man sitter i Säkerhetsrådet, menar Inga-Britt Ahlenius.

FN går ut på alla världens stater ska vara med, det är organisationens största styrka, men också ett stort problem. Beslut kan förarga medlemsländer, skapa osämja och redan vid bildandet fick fem stormakter, veto i Säkerhetsrådet – USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. Bara sedan 2011 har Ryssland och Kina blockerat FN helt fyra gånger och 2011 lade USA in sitt veto mot en resolution som benämnde israeliska bosättningar på palestinsk mark som olagliga. Argumentet var att en sådan resolution skulle förstärka avståndet mellan parterna och förhindra förhandlingar.

Men exempelvis Inga-Britt Ahlenius menar att vi skulle få en ännu farligare värld om FN skulle ersättas av till exempel en internationell organisation för enbart demokratier. Då stänger man in ”the good guys” i en organisation och resten står utanför. Frågan är förstås också vilka stater som skulle räknas in på den goda sidan. Hon anser att det är guld värt att människor från olika länder och med olika syn och värderingar, jobbar sida vid sida och att de mötena är helt nödvändiga för att komma framåt.

Per Thöresson håller med Inga-Britt Ahlenius om att generalsekreteraren är oerhört viktig, men han tycker inte att det ena utesluter det andra. Man kan göra både och. Det gör Sverige, enligt Per Thöresson, bland annat i en liten grupp bestående 22 av länder som kallas för ACT (Accountability, Coherence and Transparency). Den gruppen arbetar med att reformera Säkerhetsrådet och dess arbetsmetoder.

– Det blir ofta rättvisetänk när det ska utses en generalsekreterare, nu anser Östeuropagruppen som aldrig har haft någon generalsekreterare att de borde stå på tur. Men den bästa kandidaten bör få jobbet och det bör finnas en formell process där regeringar ska kunna nominera kandidater och sedan ska de kandidaterna kunna granskas, gärna i offentliga hearings. Det ligger i FNs intresse att ha en legitim högsta företrädare. Så vi jobbar för det och sedan får vi se. Det är fortfarande så att det är de fem permanenta staterna som anser att det är deras sak att utse generalsekreteraren, säger Per Thöresson.

Aleksander Gabelic är ordförande i Svenska FN-förbundet, en ideell och oberoende organisation som främst informerar och utbildar om FN. Alla är välkomna som medlemmar.

– När det nu pratas om Margot Wallström och hennes kritik av Saudiarabien, och alla undrar om det kommer att påverka platsen i Säkerhetsrådet eller ej, då ska man komma ihåg att hon hyllas av många. För att det äntligen kommer någon som vågar stå upp för sådana värderingar. Den politiken välkomnar vi, men den är inte oproblematisk. För nu har man höjt ribban när det gäller mänskliga rättigheter som gör att andra organisationer och opinionsbildare kan säga: ”Varför erkänner vi inte Västsahara?”, ”Varför trycker vi inte på Kina mer?”

Åter till Sveriges FN-representation i New York och åter till höga tankar om vårt land. Östgöten Carl Skau har titeln ambassadråd och är samordnare, spindel i nätet, för Sveriges kampanj för att få platsen i Säkerhetsrådet. Som han uttrycker det själv, skickar han bland annat ”en jävla massa mejl till höger och vänster”. Vi sitter i den nytillträdde ambassadören Olof Skoogs rum, beläget i ett hörn i samma korridor som den Per Thöresson sitter i. Kanske är utsikten ännu mer betagande här.

– Det handlar om att inte se säkerhet bara strikt ur ett säkerhetsmässigt, militärt perspektiv, utan det är en bredare säkerhetsagenda. Som inkluderar jämställdhet, mänskliga rättigheter, utveckling, klimat. Det gör vi ryggmärgsmässigt och vi har en trovärdighet i det, säger Carl Skau.

– Men dynamiken i Generalförsamlingen har förändrats, utvecklingsländerna har ett helt annat momentum än tidigare och det innebär att västs makt har relativt minskat. Det betyder inte att det inte går, det gör bara att vi måste vara bättre, vi måste lyssna mer noga, hävdar Carl Skau.

I praktiken betyder nog det han säger ungefär det här: skälet till att han skickar ”en jävla massa mejl” just nu är att det helt enkelt kommer att bli ”jävligt” tufft för Sverige att vinna matchen om platsen i Säkerhetsrådet.

Inne på FN-högkvarteret är stämningen högtidlig. Det märks att de närvarande beter sig lite mer försiktigt och tillbakadraget än utanför säkerhetsspärrarna. Skolklasser och diplomater trängs om utrymmet där Folke Bernadotte hyllas med en byst och där svenska konstnärer som Hillevi Berglund och Lennart Rodhe finns representerade. Inne i butiksshoppen i källarvåningen går det att köpa Legos version av FN-högkvarteret och sparkdräkter för bebisar: ”Diplomat in diapers”. Ett stort möte om autism pågår den här dagen och utanför, i ingentingutrymmet mellan det välbevakade insläppet och dörrarna in till Generalförsamlingen, radar mötesdeltagarna upp sig i väntan på nästa sammanträde.

De frivilliga bidragen minskar och många inbetalningar från medlemsländerna är sena eller uteblir helt, vilket gör att FN har ekonomiska problem. Så, med begränsade resurser, vad kan då FN göra för att göra världen bättre det här året då det bland annat ska tas beslut om nya hållbarhetsmål och då det ska hållas ett klimattoppmöte i Paris?

Den stora organisationen måste samordnas bättre, det är alla överens om, men det är också en vag organisation som måste bli tydligare, mer handlingskraftig, gripa in tidigare i konflikter exempelvis med medlare och på så sätt bli mer effektiv även när det handlar om att nå fram med humanitär hjälp. Exempelvis i Syrien.

Kanske måste också FN bli mer jämlikt. De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet är fortfarande samma som de fem segrarstaterna i andra världskriget, samtidigt som länder som Brasilien, Indien, Tyskland och Japan, gärna skulle vilja vara med. Strukturen behöver förändras. Men skulle fler länder med veto ge en effektivare organisation? Knappast.

Och hur förändringen ska se ut råder det knappast någon enighet om.

– Det går inte fort, det har inte hänt något i Säkerhetsrådet sedan Sverige var med sist. Det handlar om prestige och makt, så många intressen som motverkar varandra. Men det finns även en förväntan på att FN nu inte bara ska bidra med bistånd och utveckling utan kanske mer med ”governance” (statsbyggnad), hjälp med instititutions- och kompetensbyggnad, menar Per Thöresson.

Får då Sverige den där platsen i Säkerhetsrådet? Det tror Aleksander Gabelic. Det tror Margot Wallström. Inga-Britt Ahlenius tycker inte att det spelar någon roll om vi får det eller inte.

En sak är dock helt säker, FN har ögonen på sig, liksom Sveriges, och de 192 andra medlemsländernas, FN-politik.

FNs STADGAR ANGER FYRA MÅL FÖR FN:

1. Att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

2. Att utveckla vänskapliga förbindelser mellan länder.

3. Att genom internationellt samarbete främja utveckling och respekt för mänskliga rättigheter.

4. Att utgöra en medelpunkt för länders samverkan för att nå dessa mål.

FN – SUCCÉER …

• När Suezkrisen bröt ut 1956 lyckades FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld manövrera sig fram i Säkerhetsrådet och se till att FNs första fredsbevarade styrkor snabbt kunde befinna sig på egyptisk mark. Ett par år senare klarade han av samma sak när det handlade om Kongo.

• FN bidrog till att den allvarliga Kubakrisen 1962 löstes och i januari 1963 fick generalsekreteraren U Thant ett gemensamt brev från USA och Sovjetunionen. Där tackade de honom för att han hade hjälpt dem att avstyra ett hotande kärnvapenkrig.

• I och med Berlinmurens fall fick FN större möjligheter. Mellan 1989 och 1994 sattes 20 operationer samman och antalet FNsoldater sjufaldigades. Faktum är att av de 69 fredsbevarande operationerna som har ägt rum under FNflagg har 53 av dem skett efter kalla kriget.

… OCH FIASKON

• När 800 000 tutsier slaktades på bara 100 dagar i Rwanda våren 1994 skickade FN bara en liten styrka, som drog sig undan i samma stund de själva blev attackerade.

• Året efter misslyckades FN-soldater med att stoppa massakern på runt 8 000 bosnienmuslimer i Srebrenica. Balkankriget slutade först när Nato – inte FN – bombade de bosnien-serbiska förband som terroriserade Bosniens städer.

FNs SOLDATER

• I dag har FN 16 pågående fredsbevarande operationer. Det är Säkerhetsrådet som avgör vilka fredsbevarande operationer som ska upprättas, men det är Generalförsamlingen (alla medlemsländer) som beslutar om budgeten för varje insats.

• Svensk militär är just nu en del av FNinsatser världen över. I Afghanistan, Bosnien-Hercegovina, Kongo-Kinshasa, Kosovo, Mali, Mellanöstern, Pakistan, Somalia, Sydkorea och Sydsudan.

FNs MUSKLER

• FNs säkerhetsråd kan vidta kollektiva sanktionsåtgärder för att på så sätt upprätthålla internationell fred och säkerhet. Då är medlemsstaterna folkrättsligt förpliktade att genomföra åtgärderna och föra in bestämmelserna i sina egna rättssystem. Det kan handla om finansiella restriktioner i form av t ex frysning av tillgångar. Det kan också handla om handelsrestriktioner för varor som vapen och petrokemiska produkter, reserestriktioner eller luftfartsrestriktioner. Förra året, 2014, fanns inom FN ett femtontal pågående så kallade sanktionsregimer och två sanktionsregimer mot internationell terrorism.

FNs GENERALSEKRETERARE

1945–1946 Sir Gladwyn Jebb, Storbritannien.
1946–1952 Trygve Lie, Norge.
1953–1961 Dag Hammarskjöld, Sverige.
1961–1971 U Thant, Burma.
1972–1981 Kurt Waldheim, Österrike.
1982–1991 Javier Pérez de Cuéllar, Peru.
1992–1996 Boutros Boutros-Ghali, Egypten.
1997–2006 Kofi Annan, Ghana.
2007– Ban Ki-moon, Sydkorea.

FN OCH PENGARNA

• Mer än 50 000 människor jobbar för FN över hela världen.

• FN hjälper till med allt från utveckling och bistånd till att ge skydd åt flyktingar, bekämpa hunger och svält, och arbetar ”fredsbyggande och konfliktförebyggande” militära insatser.

• FNs verksamhet kostar ungefär 30 miljarder dollar per år.

• Budgeten är indelad i en obligatorisk del och en frivillig del. För varje medlemsstat är det obligatoriskt att bidra till den reguljära budgeten som 2011 var cirka 2,6 miljarder dollar och till de fredsbevarande styrkorna (cirka 3,5 miljarder dollar 2011). Pengarna ska också täcka kostnaderna för FN-kontoren i New York, Genève, Nairobi och Wien och Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

• Övriga kostnader – för t ex FNs katastrofbistånd, och verksamheten i FNs många underorgan som t ex UNHCR, ILO och Unicef – måste täckas av frivilliga bidrag.

• Mellan åren 2010 och 2012 skickade t ex Sverige 24 miljarder i kontant bistånd till FNs biståndsinsatser världen över.

FN BILDAS

• Efter första världskriget bildades Nationernas förbund (NF), med syfte att förhindra nya storkrig. Men NF blev bara en parentes i historien. När andra världskriget startade 1939 upphörde NF att fungera och upplöstes sedan formellt 1946.

• Ett möte på ett brittiskt krigsfartyg utanför Kanadas kust i augusti 1941 mellan Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och USAs president Franklin D. Roosevelt blev startskottet för bildandet av FN. Båtmötet resulterade i ett uttalande, oftast kallat för Atlantdeklarationen, som bestod av åtta punkter om hur världen borde se ut efter kriget. Vid starten, den 24 oktober 1945, hade FN 51 medlemsstater.