Flickor – tag plats!
– hos ABF i Leksand får afghanska
tjejer lära sig filma
Hos ABF I LEKSAND får tonårsflickor från Afghanistan lära sig göra film och chans att träffa jämnåriga svenskar. Pengarna till satsningen ”Flickor – tag plats!” kommer från Svenska filminstitutet, Leksands kommun och landstinget i Dalarna. – Men utan ABF hade det inte gått. Det är ABF som har räddat projektet, säger projektledaren Eva Sjöblom.
AV Maria Ullsten FOTO JOHAN LINDSTEN
Hela hösten flödade skaparglädjen i ABFs charmiga stora vita trähus på Fiskgatan 1 i Leksand. Varje tisdagskväll kom fem flickor från Afghanistan och fem tjejer födda och uppvuxna i bygden hit för att göra filmer om mobbning och betygsångest. Tillsammans har de lärt sig skriva manus, jobba med storyboard, stå bakom kameran, redigera, regissera och skådespela.
– Det är en fantastisk dynamik i gruppen! De blyga afghanskorna smittas av de svenska tjejernas energi och vana att ta plats, säger Eva Sjöblom.
De flesta deltagare går i nian, den yngsta i sexan. Det gör integrationen enkel.
– De är fortfarande barn och de gör sig inte till, de är inte överdrivet intresserade och ställer inte en massa frågor som vuxna kan göra. De är så inne i sitt skapande och då spelar det ingen roll vilket land du kommer ifrån.
Till saken hör att ingen av filmerna kan ses på Youtube. Bland det som de svenska deltagarna har fått lära sig är att det kan vara livsfarligt för deras afghanska kompisar om de lägger upp filmklipp eller bilder med dem på nätet.
– Deras familjer har fått avslag på sina ansökningar om asyl och i Afghanistan kan en kvinna bli hårt straffad om hon har synts på film. Så vi kan bara visa filmerna för slutna sällskap, säger Eva Sjöblom.
Redan för ett år sedan startade hon filmundervisning för en grupp med enbart afghanska tjejer. Resultatet blev dokumentären Jag vill ha en framtid, som inte heller går att se på nätet. 300 personer kom till premiärvisningen på Bio Kontrast i Leksand och när den visades vid ett seminarium i riksdagen i november fick filmskaparna åka till Stockholm.
– Det var jättestort att de här tjejerna fick komma till riksdagen och visa sin film. Den handlar om deras svåra situation, men också om hur snälla lärarna är i deras svenska skola och om att de kan spela volleyboll. I Afghanistan får flickor inte spela boll, knappt leka. De ska giftas bort som 14–15-åringar då många säljs till gamla gubbar som ofta redan har flera fruar.
När de afghanska tjejerna började lära sig filma hade de bott i Siljansnäs och gått i skolan i mer än ett år. Ändå hade de knappt pratat med klasskamrater eller andra jämnåriga svenskar utanför skoltid.
– De är så hårt hållna av sina familjer, de måste alltid ta bussen direkt hem från skolan för att hjälpa sina mammor och passa upp på sina bröder och pappor.
För till saken hör också att Eva Sjöblom känner deras familjer väl. Flera av dem kom till Dalarna med den stora flyktingströmmen genom Europa hösten 2015, och inkvarterades på ett hotell i Siljansnäs. Eva Sjöblom var en av de ortsbor som engagerade sig för flyktingarna och ordnade bland annat fester och en målarcirkel för en grupp kvinnor från Afghanistan och Syrien i samarbete med ABF.
– Jag fick fantastiskt bra kontakt med kvinnorna, men deras döttrar var så oerhört skygga. Jag ville göra något för dem. Jag tror att om vi stärker flickorna så kan vi få en bättre värld.
Om familjerna inte hade känt henne så väl tror Eva Sjöblom inte att hon hade kunnat övertyga föräldrarna att låta flickorna börja filma.
– Du kan inte bara sätta ut en annons, det hade aldrig gått. Jag var tvungen att åka hem till familjerna och förklara vad vi skulle göra, att vi skulle leka med teknik och träna svenska. Mammorna måste fråga sina män, det är alltid papporna som bestämmer. Och när de fick höra att det var jag som skulle hålla i det sa de ”jaså, är det med Eva!” och då gick det bra. Men några pappor från Syrien sa nej.
I skrivande stund är pengarna för filmskolan som ingår i projektet ”Flickor – tag plats!” slut.
– Vi jobbar för en fortsättning och hoppas hitta ny finansiering, säger Eva Sjöblom.
Publicerad i nummer 1, 2018
