En modig man
i Havanna

– han utmanar Castro-diktaturen – med lokalnyheter

Svenska Kubareportage berättar förförande om palmer, Che Guevara och vackra gamla jänkarbilar. Men kubanerna skriker efter förändring. Inte högt. Istället lämnar de landet om de kan. Fönstret har mött en av de modiga som stannar kvar för att utmana den kubanska diktaturen inifrån.

Häng med nu, så ska du få se hur snabbt jag kan göra ett nyhetsinslag som utmanar regimen!

Jag sitter i baksätet på en sovjetisk Vaz-Lada från 80-talet, standardbilen för den minoritet av kubanerna som har lyckan att äga en egen bil. Föraren – journalisten Ignacio Gonzáles – gasar in i Gamla Havannas trånga gränder. Stannar i ett gathörn, hoppar ur den lilla bilen med sin dvd-kamera och trycker upp en mikrofon med bokstäverna ECPL i ansiktet på en förbipasserande man. Första frågan:

– Det är kyligt i dag, eller hur?

– Ja… det är det verkligen, svarar mannen på trottoaren, förvånad över att plötsligt vara med i ett nyhetsinslag.

Fråga 2:

– Men hur kommer det sig att du inte har någon jacka på dig?

– Det skulle jag gärna ha, svarar mannen, nu med betydligt mer kraft i rösten, men det FINNS ju inga att köpa, det vet du väl!?

– Tack så mycket, är det okej att jag publicerar det här på min nyhetskanal?

– Ja… det är det väl.

– Du ser, säger Ignacio nöjt när mannen har traskat i väg: Tre frågor, till synes helt ofarliga. Om vädret och om vad den här mannen bär för kläder. Men ändå – rena dynamiten för regeringen!

Varför? Ignacio förklarar det som för en västerlänning kan vara nära nog omöjligt att förstå: Kuba är ju fortfarande en planekonomi. Staten styr i princip all produktion och handel. Resultatet – på Kuba precis som det var i Sovjetunionen och Östtyskland: en allvarlig varubrist. Inte ens det allra mest vardagliga finns med säkerhet att köpa när kubanerna verkligen behöver det. Och därmed blir kritik mot att det inte finns jackor i butikerna, indirekt en kritik mot hela samhällssystemet. 

Ignacio Gonzáles presenterar sig som något på Kuba så unikt som oberoende journalist. Med hjälp av sina egenproducerade nyhetsinslag om kubanernas vardagsproblem vill han förändra den kubanska diktaturen inifrån.

– Före mig var det ingen som vågade filma vanligt folk på gatorna på Kuba, och publicera vad de verkligen säger och tycker.

Klippen laddar han upp på sin egen Youtube-kanal ECPL – ”En Caliente Prensa Libre” (ungefär: ”Het fri press”). Med det utmanar han en hörnpelare i diktaturens Kuba – regimens informationsmonopol. Det är strikt förbjudet för andra än myndigheterna att äga medier och att publicera nyheter på Kuba, som följaktligen placeras på plats 169 av 180 undersökta länder på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för år 2015. Det är också fortfarande förbjudet för en kuban att skaffa sig en parabolantenn för att kunna se utländska TV-program.

Ignacio är dock noga med att inte kalla sig för ”politisk aktivist”. Fullt medveten om att alla försök att starta en politisk opposition på Kuba under alla år har tystats effektivt av regimen.

– De flesta kubaner vågar inte tro på någon politisk opposition. Under 57 års diktatur har de fått höra att all opposition är dålig. Att allt som kommer från världen utanför Kuba är ett hot.

– Jag är därför övertygad om att mina nyhetsinslag är ett större hot mot regeringen, än vad försöken att skapa politisk opposition är.

– Vi måste helt enkelt börja med att lära de unga på Kuba hur man gör för att protestera på gatorna. Efter 57 år med Castros regim vet kubanerna inte hur man gör det!

Ytterligare ett problem att stångas med för Ignacio är att många kubaner även hyser en grundläggande misstro mot nyheter i sig.

– Nyheter har varit lika med regeringens propaganda. Därför tror inte kubanerna på nyhetssändningar i dag. Med all rätt. Min uppgift är att få folk att tro på media igen. 

Ignacio är egentligen utbildad ingenjör och arbetade i flera år som teknisk utvecklare på ett av Kubas statliga industriföretag. För varje år blev han alltmer missnöjd. Både med den låga lönen och den kvävande okreativa arbetsmiljön. Vid sidan av jobbet började han knäcka extra med att filma bröllop och fester. Startskottet till journalistiken kom när en bekant tipsade USAs representationskontor i Havanna att Ignacio både var bra bakom dvd-kameran och hade en kritisk inställning till regimen. USA-diplomaterna erbjöd honom en kurs i ”journalistikens möjligheter”.

– Det var en väldigt bra utbildning. Jag lärde mig framför allt två saker: Dels att nyheter alltid ska vara ”bullet proof” – vattentäta. Allt som sägs måste vara sant. Ingen ska kunna anklaga dig för att det du sänder skulle vara felaktigt eller lögnaktigt.

Kursen lärde honom också hur viktigt det är att agera professionellt, om du ska få folk att vilja svara på dina frågor, och tro på det du sedan sänder

– En journalist kan inte gå omkring i sandaler, med en dvd-kamera för amatörer. Du måste klä dig formellt, ha professionell utrustning och ha förberett dig noga. Då kommer folk ta dig på allvar.

– Dina inslag måste också se bra ut rent grafiskt, slår Ignacio fast och visar mig ett av hans redan publicerade klipp på sin mobiltelefon. Och mycket riktigt, i mina ögon hade det lika gärna ha kunnat vara CNN som stod bakom inslaget.

Med sin professionella stil hjälper han även indirekt, menar han, de oppositionella grupper som försöker utmana kommunistpartiet.

– Jag gör ju inslag även från oppositionens möten, och där tar jag proffsiga bilder på deras företrädare. Det har folk aldrig sett förut. Och du vet – en bild säger mer än tusen ord. 

Ignacios nyhetsinslag – 75 stycken har han laddat upp hittills – handlar om allt från höststormar till höjda matpriser och tomma hyllor i livsmedelsbutikerna.

Mest stolt är han över ett inslag om översvämningarna som under regnperioden i maj varje år drabbar hans bostadskvarter i Havanna.

– Översvämningar förstör folks hem. Regeringen har aldrig brytt sig om det. Reaktionen på mitt inslag blev helt otrolig – det fick 50 000 visningar på Youtube, hela stan har sett det. Och plötsligt började regeringen bry sig, de blev oroliga över uppmärksamheten, och nu har de börjat bygga nya hem åt folk som drabbats.

Det gäller att vara smart om man vill förändra Kuba, säger Ignacio och ger ett exempel:

– Che Guevara var en mördare. Det är sant. Han såg personligen till att mängder av människor avrättades efter revolutionen. Men om jag säger det på Kuba kommer regeringen att tysta mig. Che Guevara är en revolutionär ikon som helt enkelt inte får kritiseras.

– Istället väljer jag att producera nyheter om hur vardagen fungerar, eller snarare, inte fungerar, för vanliga kubaner. De har svårare att förbjuda nyheter, än de har att förtrycka politisk opposition.

Är han inte rädd? Det finns många exempel på kubaner som straffats hårt för att de tidigare har försökt göra ungefär det som Ignacio gör nu.

2003 drog Fidel Castro på sig massiv internationell kritik efter att regimen dömt 75 politiskt oppositionella till i snitt 19 års fängelse. Ingen av rättegångarna pågick längre än en dag.

– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd. Men ytterst handlar det ju om att jag vill göra någon skillnad med mitt liv. Och det finns en skillnad nu jämfört med 2003. Tidigare drog sig inte säkerhetspolisen för att bara bura in någon och hävda att den personen var sänd till Kuba från CIA. I dag är regeringen rädd att få dåligt rykte eftersom det skulle kunna minska turisternas intresse för Kuba.

 

Regimen har dock hittat en ny strategi i sin kamp mot yttrandefrihet på Kuba. Avsedd att inte ge lika stor internationell kritik som de tidigare hårda domarna mot oppositionella. Man griper – men låter bli att döma.

– Polisen har hämtat mig flera gånger. De håller mig kvar några timmar och förhör mig om vad det är jag gör. Ibland tar de in mig när de vet att jag är på väg för att rapportera om t ex en olycka som de inte vill ska bli uppmärksammad, och sen släpper de mig när situationen har lugnat ned sig.

Ett aktuellt exempel på policyn att häkta men inte döma är också gripandet av konstnären El Sexto, som den 20 oktober i fjol släpptes efter att ha hållts hela tio månader i häkte, utan rättegång. Hans brott? Han skapade ett konstverk i form av två griskultingar på vars magar han textade namnen ”Fidel” respektive ”Raúl”. När polisen stoppade honom i bilen på väg till det torg där han tänkte släppa ut dem fann de konstverken livs levande bökandes i baksätet. Genial konst, kan man tycka. Men som gav konstnären nästan ett år i ofrihet. Utan att ens ha dömts för något brott. 

Ignacio vill ta mig med hem till hans bostad, det är där han redigerar sina klipp innan han lägger ut dem på nätet, Vi passerar Capitolio, Kubas ståtliga parlamentsbyggnad från 1926, en exakt kopia av USAs berömda Capitolium i Washington. Men ett par meter större, för att retas lite med storebror i norr. ”Stängt för reparation”, står det på byggnadsstaketen som omgärdar byggnaden.

– Gör ingen skillnad om det är öppet eller stängt, säger Ignacio, regimen såg ju redan 1976 till att det skrevs in i grundlagen att det är kommunistpartiet och ingen annan som ska styra Kuba.

I stadsdelen Gamla Havanna glänser torgen och fasaderna i kulört ljusblått och rosa. Åtminstone längs den ”gyllene kilometer” som det stråk som myndigheterna har renoverat kallas i folkmun. Avviker man bara någon meter från det ”gyllene” stråket ser fasaderna tvärtom ut att kunna kollapsa vilken sekund som helst. Vilket de också gör.

– Den här byggnaden rasade förra månaden, berättar Ignacio när vi passerar ett berg av tegelstenar på en stor tomt bara runt hörnet från mitt hotell. 

När vi lämnar turistkvarteren är det inte bara fasaderna utan även människorna som ser slitnare ut. Gatulivet avslöjar att det tär på krafterna att leva på Kuba. Vi ser uppgivna ansikten som står och väntar på bussar som aldrig kommer. Trötta miner på dem som köar utanför en butik efter varor som de inte vet om de kommer att finnas när det väl öppnar.

Och så:

– Å fy f… vad är detta!?

Vaz-Ladans kupé fylls med jämna mellanrum av tungt bensinosande svart rök. Vi har hamnat bakom en av Havannas omtalade amerikanska ”raggarbilar” från 1940/50-talen, som utgör den andra hälften av Havannas bilpark vid sidan av de sovjetiska bilarna. ”Jänkarna” rullar fortfarande, men det är knappt. Och det är bara ett fåtal av dem som glänser, så som man ser dem bilderna i resereportagen. De flesta av dem håller på att falla i bitar, med delar som hänger löst, rutor som inte går att veva upp och bilbälten som hänger löst eller saknas helt.

Jag slås av hur många det är av resereportagen från Kuba i svenska tidningar som verkar helt ointresserade av att beskriva den här bilden av hur kubanerna har det. Som om journalisten aldrig brytt sig om att lämna strandhotellet och romdrinken. 

Och många är verkligen de västerlänningar som rest till Fidel och Raúl Castros Kuba genom åren och förförts. Av palmerna, ständerna och musiken. Av den macho- och alkohol-osande Ernst Hemingway-mytologin. Av Che Guevara-kulten – oemotståndlig i sin mix av utopiska socialistiska rättvisedrömmar och dyrkan av manlig skönhet. Och av – på tal om skönhet – de många vackra människorna på Kuba. Den hyllade svenske arbetarförfattaren Artur Lundkvist reste till Havanna 1965 och blev helt betagen av de kubanska kvinnornas tajta kläder. Vem vet, kanske var det med hjälp av dessa rader han blev invald i Svenska akademien 1968:

”Hon (de kubanska kvinnorna, min anm) tränger in sin kropp i mirakulöst åtsittande kläder… stramare än något skinn, hotande att brista i varje ögonblick. När hon går uppför en trappa eller kliver in i en bil utvecklar hon vad som närmast kan kallas för erotisk akrobatik.”

Björn Afzelius slår i sin ”Tankar I Havanna” från 1979 något som liknar svenskt rekord i revolutions- och tredje världenromantik: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mig rörd och stolt, och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk…”

Men t o m Björn Afzelius ändrade sig, när han femton år senare mött fler kubaner än partimedlemmarna, och förstod hur kubanerna verkligen har det. I boken En gång i Havanna från 1993 tar han istället avstånd från den kubanska revolutionens förtryck av den egna befolkningen. 

Visst, det finns absolut diktatorer med mer blod på händerna än bröderna Fidel och Raúl Castro. Castroregimen håller inte, som sin kommunistiska broderregim i Nordkorea, 400 000 av sina egna medborgare i rena tortyr- och koncentrationsläger. Men Kubas kommunistiska parti vet mycket väl hur man håller befolkningen i schack även med minimal blodspillan. Man gör det genom att, precis som DDR och Sovjetunionen gjorde, organisera landet så att staten har full koll på medborgarna – från vaggan till graven.

En god kuban förväntas vara medlem i partiets massorganisationer för barn, för ungdomar och för studenter. Som vuxen är det obligatoriskt att tillhöra en (statskontrollerad) fackförening.

Partiet har lätt att ta reda på vad du gör även på fritiden. Detta genom ett finmaskigt nät av ”kvarterskommittéer för revolutionens försvar” – CDR – som har kontor i varje kubanskt bostadsområde. Kommittéerna fyller en social funktion men kan också rapportera misstänkta aktiviteter rakt upp till partitoppen. Den som väl åtalas för något kan sedan inte förvänta sig annat än ett regeringslydigt skämt till försvarsadvokat. 

Vad som är speciellt med en planekonomi som Kuba är också att staten fram till nyligen varit den enda arbetsgivaren. Med makt över hela arbetsmarknaden – över alla anställda. Och därmed också över dem som inte har ett jobb men gärna skulle vilja ha ett. Den som ses som regimkritisk förlorar sitt jobb. Får inget nytt.

Som Omar López Montenegro, som jag före besöket i Havanna träffade i Miami. Där lever han i dag lever tillsammans med 850 000 andra kubaner som flytt sitt hemland. I Florida som helhet är de två miljoner. Omar López Montenegro var i början av 1990-talet med och startade Kommittén för mänskliga rättigheter i Havanna. Han greps 11 gånger på 7 månader. Tvingades varje gång sitta inspärrad några dagar upp till en vecka. Jobb kunde han, trots universitetsutbildning, bara drömma om. Staten – den enda arbetsgivaren – besvarade aldrig hans ansökningar.

– Det var helt enkelt omöjligt för mig att stanna på Kuba om jag skulle kunna göra något vettigt av mitt liv, berättar Omar López över lunchbordet på Versailles, Miamikubanernas favoritrestaurang, som serverar den kubanska husmanskosten – ganska enkla rätter, baserade på ris, bönor och kyckling eller fläskkött – i villaförorten Little Havanna en liten bit från Miamis centrum.

I dag är Omar ansvarig för människorättsfrågor på Cuban American National Federation, CANF, som är den största organisationen för kubaner i USA. Som sådan har han bidragit till CANFs kursändring det senaste decenniet. Tidigare förespråkade exilkubanerna att USA skulle fortsätta sin kompromisslösa politik att helt försöka isolera Kuba. I dag stödjer de, ja ligger till och med bakom, Barack Obamas radikala kursändring av den amerikanska Kuba-politiken. Efter 50 år är det nu åter igen tillåtet för amerikaner att besöka Kuba. De får också skicka mångdubbelt mycket mer pengar till släktingar på Kuba än de tidigare fick. Reformerna har gett blixtsnabbt resultat – bara i år väntas en halv miljon amerikaner besöka Kuba.

– Det är en generationsfråga, förklarar Omar. De första som flydde direkt efter revolutionen hade förlorat allt och hatade allting Fidel Castro stod för. De som är yngre är istället nyfikna på det land som de och deras föräldrar har rötter i.

Omar tror att den nya ”mjuka” politiken förr eller senare kommer att ge resultat.

– Vi tror helt enkelt att ju mer kontakt kubanerna har med oss utanför landet, desto större chans att de vågar kräva förändring till på Kuba. 

Castros revolution gav de fattigaste på Kuba ett drägligt liv. Många har än i dag svårt att rakt igenom avsky en diktator som gett alla Kubas barn rätt till skolgång, mat och sjukvård. Men – hur länge till? Hur länge kan en regering utlova goda saker, när den samtidigt vägrar att förändra ett system som håller på att kollapsa? Som driver intelligenta och vettiga människor som inte trivs med partiets endimensionella världsbild ut ur landet?

För Kuba funkar inte. Det är den bild som alla Fönstret pratar med vittnar om. Det är inte bara de amerikanska och sovjetiska bilarna som är fallfärdiga i Havanna. På mitt hotellrum kommer det knappt vatten i duschen. Telefonen på sängbordet står visserligen där, men flera av sifferknapparna funkar inte.

Trafikljusen funkar inte, det krävs trafikpoliser som med gester dirigerar bilarna i korsningarna. Elnätet funkar inte. Många kubaner lider stort under de varmaste månaderna när luftkonditioneringen slutar fungera. Jordbruket funkar inte – ”vi uppskattar att 70 procent av den brukade jorden ligger i träda”, berättar en svensk diplomat som bevakar Kuba. 

Ignacio stannar till vid ett kafé för att vi ska få i oss en snabbfika på vägen från city hem till hans bostad i en av Havannas närförorter. Jag passar på att gå på toaletten. En tandlös man sitter posterad på en pall utanför toalettdörren. Hans jobb: 1) Att öppna toalettdörren åt mig med hjälp av ett snöre, handtaget har nämligen fallit av. 2) Att hålla för dörren när jag gått in, den går inte att låsa. 3) Att hälla ett spann vatten i klosetten när jag är klar, toaletten går nämligen inte att spola.

I kafédisken är det nästan helt tomt, någon enstaka fralla utan pålägg lockar, eller lockar inte, till köp.

Jag bjuder istället Ignacio på kaffe i en av Havannas helt och fullt turistinriktade hotellbarer. Han frågar mig vad kaffet kostade och himlar med ögonen och skrattar när jag svarar. De 27 kronorna per kopp motsvarar en tiondels kubansk månadslön, d v s samma sak som om någon utländsk besökare i Stockholm skulle bjuda mig på en enkel espresso för 2 500 kr.

I hotelllobbyn kommer vi i samspråk med Sandra, en europeisk företagare i 50-årsåldern som bor och verkar i turistbranschen på Kuba sedan fyra år tillbaka. Även hon, som rik utlänning, vittnar, mot löfte om anonymitet för att inte riskera sina möjligheter att verka på Kuba, om det dysfunktionella kubanska planekonomiska systemet.

– När jag kom hit bestämde jag mig för att baka en sockerkaka och gav mig ned till affären för att handla. Det fanns inget mjöl. Inga ägg. Och inget socker. Kubas främsta produkt är socker, men det finns inget socker i butikerna! Då gav jag upp och tänkte att jag ger väl fan i att baka.

– Om även vi, som har pengar, tvingas gå och leta efter vardagsprylar och livsmedel, tänk då på hur de vanliga kubanerna har det! De svälter inte. Men de äter en oerhört enahanda kost. Ris och bönor, ägg, vitt bröd, Ibland lite kyckling. Rom finns däremot alltid, det är billigare än mjölk.

Sandra menar att Kuba måste förändra sitt system från grunden om landet ska kunna utvecklas.

– Kuba hölls i decennier under armarna av Sovjet, som köpte det kubanska sockret till kraftigt överpris. Tio år efter Sovjets fall 1991 kom Venezuelas socialistiske president Hugo Chavez och räddade Kuba ur krisen genom att skänka dem olja. Nu när Venezuela krisar står kubanerna utan utländska intäkter igen, förutom från turismen.

– Men Kuba måste se till att funka som ett normalt land! De kan inte förvänta sig att de ska leva på solidaritet, på att andra vill hjälpa dem. Det normala är att locka folk och investeringar för att man har något att erbjuda, inte för att folk tycker synd om en.

Ignacio lever med sin fru och deras dotter i en lägenhet som i Sverige skulle ha kallats för en 1:a, men som här genom ett nästan mirakulöst kreativt upplägg fungerar som en 3:a, med ett litet vardagsrum, två extremt små sovrum, och en minimal kokvrå. Bostadsbristen i Havanna är skyhög.

Men det allra största problemet för kubanerna just nu är – lönen. Det svarar samtliga när jag frågar dem under mitt Havannabesök. Inte bara det faktum att medellönen på Kuba är 250 svenska kronor i månaden. Utan också konsekvenserna av att landet har infört ett tudelat valutasystem med ”turistpesos” (CUC) och ”vanliga” pesos.

Kubanerna får betalt i pesos. Det mesta av värde säljs dock för ”turistpeson” som är värd 25 gånger mer. Det är därför den kopp kaffe som jag köper för 3 CUC, översatt till en kubansk medellön kostar flera tusen kronor med svenska mått mätt. En liter grädde kostar 175 svenska kronor – 70 procent av en kubansk snittlön!

Kubanerna kan alltså inte leva på sin lön. Inte ens högutbildade yrkesgrupper, som i andra fattiga länder lever förhållandevis bra. En kubansk läkare tjänar 400 svenska kronor i månaden. En lärare eller en ingenjör omkring 300.

Hur överlever de?

Sandra:

– I bästa fall genom bidrag från släktingar som flytt utomlands. I värsta fall genom att fuska sig fram. Många tvingas stjäla saker på jobbet som de sen kan byta mot något som någon annan har stulit på sitt jobb.

De som klarar sig bäst på Kuba just nu, berättar Sandra, är de som har lyckats få jobb i turistindustrin. Där kan en enkel drickssedel motsvara vad en kuban annars tvingas jobba en hel vecka för att tjäna ihop. Det här gör att mängder av Kubas lärare och sjukvårdspersonal i dag har lämnat de arbeten de är utbildade till, för att istället servera drinkar till turister.

– Det här är förödande för de livsval unga kubaner står inför. Varför ska man utbilda sig när man tjänar mer på att köra taxi än på att operera människor som kirurg? 

Några luckor har öppnats i den planekonomiska muren sedan Raul tog över ledarskapet från sin storebror Fidel när dennes hälsa försämrades 2008. Kubanerna får nu starta en privat restaurang. De får hyra ut rum till turister. Och de får köra taxi. Allt dock mot höga licensavgifter. En taxichaufför måste betala en summa motsvarande 15–30 CUC, en halv till en hel kubansk månadslön – om dagen till staten.

– Det är mycket, vittnar Jorge som dagen före kör mig den halvtimmeslånga färden från flygplatsen in till Havannas centrum.

– Vi måste betala avgiften varje månad, året runt. Trots att turistsäsongen, den tid man har chans att dra in pengar, bara varar halva året. 

Det har också blivit tillåtet för kubanerna att äga sin lägenhet. Det har gjort att bostadshus nu repareras igen, efter ett halvt sekel av förfall. Med hjälp av pengar från släktingar i USA renoveras kök, fasader putsas upp.

Men förnyelsen av ekonomin har gått plågsamt långsamt. Till en början fick de nya småföretagarna bara anställa släktingar. De privata restaurangerna fick bara erbjuda 12 sittplatser. Efter flera år ökades gränsen till 50.  Många yrkesgrupper är än i dag hänvisade till staten som arbetsgivare, deras arbete får inte bedrivas i privat regi.

Raúl, som är militär (han blev försvarsminister som 28-åring 1959 och behöll den posten i 49 år, tills han blev president 2008!) ses visserligen som mer praktiskt lagd än sin berömde och mer retoriskt passionerade storebror. Men han tycks fortfarande vara genuint rädd för privat ägande. Marxist – på riktigt, alltså. Inte som kamraterna i broderpartiet i Kina som klamrar sig fast vid makten, även till priset att man ger befolkningen grönt ljus att berika sig som egenföretagare.

Sandra:

– Jag träffade nyligen den kinesiska ambassadören på ett mingel här i Havanna. Han sa till mig att han är så trött på att kubanerna inte fattar marknadsekonomi.

– Och jag tycker så synd om de kubaner som verkligen försöker, men möter den enorma byråkratin. De kämpar och kämpar, står i oändliga köer, med papper som ska stämplas hit och stämplas dit. Det tar sån tid att de nästan tvingas att försöka muta sig fram.

Någon har sagt att de två stora friheterna som revolutionen gett kubanerna är 1) rätten att utbilda sig och 2) den sexuella friheten. Kubanerna gifter och skiljer sig som de vill, har ofta barn i olika äktenskap. Aborter är tillåtna, och preventivmedel inget tabu.

Ricardo, en 25-årig student jag pratar med vid ingången till Havannas universitet, påpekar dock det absurda i att lära människor läsa, men sen förvägra dem att läsa det de vill:

– Våra ledare skryter fortfarande med att de lärde alla kubaner att läsa på 1960-talet. Men vad får vi läsa? Partitidningen Granma, 8 sidor per dag med enbart regeringens egen propaganda.

Ricardos dom över systemet är hård:

– Alla som kan tänka själva har lämnat eller planerar att lämna landet. De som är kvar vallas som en skock lydiga får. Kommunistpartiet vill inte ha tänkande individer på Kuba.

I ett av sovrummen har Ignacio lyckats klämma in ett litet skrivbord bredvid sängen, sen är all golvyta full. Där kan han jobba med redigeringen av sina nyhetsinslag. Men nu måste vi lämna hans bostad för nu vill han ladda upp sitt senaste nyhetsinslag på internet och det kan han inte göra från datorn hemma.

–  Ingen kuban har internet hemma!

Den kubanska regeringen är av förklarliga skäl livrädd för internet. Google var här förra året och erbjöd sig att koppla upp hela Kuba gratis – den kubanska regeringen tackade nej. Först 2008 tillät man folk att ens ha mobiltelefoner. Kostnaden för ett abonnemang sattes för säkerhets skull till en halv årslön. Ändå ringlade köerna långa vid Havannas telefonmyndighet vid premiären.

Vem kan då titta på Ignacios nyhetsinslag? Svaret får jag när vi plötsligt ser hundratals ungdomar till synes stå och hänga vid ett gathörn i närheten av strandpromenaden Malecón i Havannas centrum.

De har tagit sig hit för att det är en av en handfull platser i miljonstaden Havanna där regeringen erbjuder medborgarna internettäckning.

– Titta, säger Ignacio stolt och håller upp sin mobiltelefon, det går inte fort men det tickar på, snart är mitt klipp uppe!

Studenten Clara Rodriguez är en av de äger en mobiltelefon. Hon förklarar hur det fungerar.

– Vi köper ett kort för 50 pesos, som ger uppkoppling i en timme. Det är väldigt dyrt, jag tjänar 200 pesos i månaden som praktikant. Men det har åtminstone blivit billigare, det sänktes nyligen från 100 pesos.

Jag frågar hur ofta hon surfar.

– Tre gånger i månaden ungefär. Jag försöker få surftimmen att räcka en hel månad.

Har hon sett Ignacios nyhetskanal ECPL?

– Nej, den känner hon inte till. Brukar mest kolla vad mina vänner har skrivit och så.

Ignacio Gonzáles är ändå optimist:

– Det finns flera sätt att nå ut! Till exempel: många kommer hem till mig med ett usb-minne och laddar hem det jag gör, sprider själva till andra som också vill se.

– Jag är övertygad om att det här är början på förändringen. Den kubanska diktaturen kommer att falla. Inte på grund av politisk opposition. Men på grund av teknologisk utveckling. Internet kommer att fälla det kommunistiska systemet!

Hemma i Sverige igen. Redan efter en vecka läser jag ännu ett vackert resereportage om Kuba. Den här gången är det Dagens Nyheter som varit där. ”Det gäller att uppleva Havanna innan allt det som gör staden unik är borta” påpekar skribenten.

Jag undrar vad det unika är som Dagens Nyheter kommer att sakna, om Kuba förändras efter 57 år med samma regering. De sönderrostade bilarna? Avgaserna? De tomma butikshyllorna? Sprickorna i husfasaderna? Censuren? Trakasserierna av de som vågar kritisera regeringen?

Du kan se Ignacio Gonzáles alla nyhetsinslag på Youtube, sök på ”En caliente prensa libre”.

”Den som opponerar
ses som landsförrädare” 

7 frågor till…
… Erik Jennische, Latinamerika- och Kuba-expert på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders i Stockholm.

1. Bröderna Castro har styrt Kuba i 57 år nu – hur har det varit möjligt?
– Ett kort svar på det är att den revolutionära regeringen varit skicklig på att konsekvent undergräva de kubanska medborgarnas möjlighet till politiskt inflytande.
– Kubanerna har sedan revolutionen aldrig fått utse vilka som ska styra landet. Eller ens fritt fått delta i en diskussion om hur statsskicket ska se ut.

2. Varför har folk inte gjort uppror?
– För att regeringen tagit ifrån kubanerna möjligheten att göra det. Alla fria organisationer förbjöds snabbt efter att Fidel Castro tagit makten 1959. Sedan dess finns bara ett parti, en fackförening, en kvinnoorganisation, en studentkår, en småbrukarförening och så vidare. Alla dessa organisationer är en del av systemet och har i sina stadgar att de ska försvara den kubanska revolutionen.

3, Varför har kommunismen överlevt på Kuba, när den föll ihop i Östeuropa?
– I Östeuropa var kommunismen lika med sovjetisk ockupation. Där kunde nationella känslor störta kommunismen. På Kuba gjordes revolutionen av kubanerna själva. Den var nationell från början. Men sen fylldes den med kommunism när Fidel Castro efter några år allierade sig med Sovjet. 
– Den officiella propagandan bygger på att det är revolutionen som förverkligar den kubanska nationen. Är du emot revolutionen utmålas du alltså som landsförrädare, vilket ingen vill, förstås. 

4. Hur mycket betyder Obamas nya mjukare Kubapolitik?
– Den betyder mycket för många individer, särskilt med tanke på hur oerhört många kubanska familjer som är splittrade mellan Miami och Kuba. För dessa är det såklart ett jättesteg att kunna resa friare mellan länderna, och att få ta emot ekonomiskt bistånd från släktingar.
– Men å andra sidan: 1971 etablerade Nixon en ny relation till Kina, senare etablerade Clinton en ny bra relation till Vietnam. De utbyter folk, affärer etc, men regeringarna i Kina och Vietnam har ju inte alls öppnat för demokratisering på grund av detta. 

5. USA har alltså sträckt ut handen. Vad har den kubanska regimen bjudit tillbaka?
– Ingenting. Jo, man släppte 53 politiska fångar under 2014. Men en handfull av dessa har återigen fängslats sedan dess. Annars har ingenting förbättrats på Kuba under 2015/16 när det gäller yttrandefrihet eller andra medborgerliga och politiska rättigheter. Regeringen griper i snitt 30–40 personer helt godtyckligt, om dagen. 

6. Finns det inget hopp om att Raúl Castro kommer att öppna för demokratisering?
– Nej. Aktörerna som styr Kuba är en kombination av familjen Castro, några andra höjdare inom kommunistpartiet och ett antal höga militärer.
– De siktar alla på en Vietnamlösning. Man kommer alltså så smått att öppna för fler privata aktörer när det gäller konsumtionsvaror, kläder etc. Men de här reformerna kommer man att genomföra göra så långsamt att man kan behålla den politiska och ekonomiska makten. 

7. Vad borde omvärlden göra?
– Det finns poänger med Obamas öppning. Men de som vill bidra till verklig förändring på Kuba måste stödja de kubanska demokratiaktivisterna och människorättsförsvararna. Och där minskar nu USA sitt stöd, liksom EU, liksom Vatikanen och liksom Sverige. Man prioriterar att bryta det låsta diplomatiska läget och bygga en bra relation med Kubas regering istället för att ta ställning för dem som står för förändring.

Jonas Helling