Utan solglasögon från Hollywood
AV MARIA ULLSTEN
Tänk dig att du har bakat en kaka för att överraska en arbetskamrat. Tänk dig att hon drar in doften av nybakat, sätter handen för munnen, störtar ut på toaletten och kräks. Att du där och då inser att hon är gravid. Att du först blir lika jätteglad som hon. Sedan alldeles iskall.
Detta kan du inte låta bli att rapportera till din kontaktperson på Stasi.
Har du inte redan sett den tyska tv-serien Weissensee, gör det så fort du kannst.
Serien, som har fått sitt namn efter sjön i den östberlinska stadsdel där partipotentater bodde flott, är den tredje tyska tv-serien jag sträcktittat på på SVT play det senaste året. Först plöjde jag Krigets unga hjärtan (kompisgäng splittras av nazism och krig), sedan Tannbach (familjer faller isär när gränsen dras mitt genom deras by).
Ungefär vid avsnitt tre, säsong ett av Weissensee slår det mig plötsligt att detta kan vara första gången jag på tv ser amerikaner skildrade av tyskar, i stället för tvärtom. Och det självklara i att livet bakom den ”antifascistiska skyddsvallen” inte bara bestod av 50 nyanser av grått. Att man kan visa att solen sken på nykära människor i färgglada kläder även på andra sidan järnridån utan att hylla systemet, som förgiftade relationer mellan arbetskamrater och inom familjer.
Med tyskar bakom kameran får jag syn på smärtan i att erkänna att man har blivit lurad. Förnedringen över att ha gått på först den nazistiska, sedan den kommunistiska propagandan, trott på slagorden. Sorgen över att se idealen man faktiskt trodde på korrumperas av män som inte klarar att ha makt.
Det känns lite som när jag på gymnasiet provade en klasskompis glasögon och plötsligt kunder urskilja enskilda blad i trädkronan på andra sidan gatan. Det som jag tidigare inte ens visste hade varit suddigt, blev med ens kristallklart.
Så nu ska jag ut på nätet och leta fler riktigt bra, ickeamerikanska tv-serier. Jag är så nyfiken på hur andra delar av världen ser ut utan solglasögon från Hollywood. Tips emottages tacksamt!
