En tidning från ABF

Kulturredaktören

Fejk news

i svenska läroböcker

Enligt Synomymer.se betyder kontrafaktisk ”något som strider mot kända fakta”. Fejk news, alltså. Termen används mest av historiker och det kanske vanligaste exemplet på kontrafaktiskt historiebeskrivning är vad som skulle ha hänt om Hitler vunnit kriget.

Men när jag läser Anna Laestadius Larssons roman om konstnären Hilma af Klints kamp för att få försörja själv för hundra år sedan tänker jag att även på svenska skolans historieböcker är kontrafaktiska i meningen att de strider mot kända fakta.

Gång efter annan har historiker satt sig att räkna antalet namngivna män och jämfört med antalet namngivna kvinnor i de vanligaste läroböckerna i historia – en match som brukar sluta ungefär 930–62. Gång efter annan har jagsjälv läst om hur forskare vid svenska universitet ständigt publicerar nya rön om kvinnor som trots alla odds, normer och förbud ändå lyckats vara med och påverka det svenska samhället genom århundraden – men som år 2017 ändå inte finns med i svenska skolans historieböcker.

Inser hur svältfödd jag varit på detaljer om kvinnor i svensk historia när mitt hjärta börjar picka snabbare när jag läser om de driftiga kvinnor som Anna Laestadius Larsson låter passera revy i boken om Hilma. Som Elfrida Andrée. Under invigningen av den sjätte världskongressen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm den 12 juni 1911 leder hon en kvinnokör som uppför hennes nyskrivna mässa. Handen upp, hur många har hört talas om Elfrida Andrée? Varför vet jag inget om hur hon lyckades bli inte bara tonsättare utan även Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist och första kvinnliga telegrafist?

Jag vill veta mer om Elfrida, Hilma och alla de andra som i starkast möjliga motvind gjorde det först möjligt och sedan självklart för svenska kvinnor att försörja sig själva. För att vara lite kontrafaktisk – hur hade Sverige sett ut i dag, om de fått vara med i skolans historieböcker?

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2017