Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Inspiration

Frivilliga krafter

– Möt tre som får en kick
av att hjälpa andra

En läser läxor, en syr om gamla kläder och en håller koll på ungdomar som hänger på staden om nätterna. Fönstret har träffat tre av de mer än en miljon svenskar som ställer upp som volontärer.

Det brukar peaka veckorna före jul. Mitt i den årligt återkommande köpfesten blir den sociala utsattheten som tydligast.
– Det är när det börjar bli riktigt kallt som allra flest hör av sig till oss, säger Lisa Minnhagen som är en av två volontärsamordnare på Stockholms stadsmission som bland annat bedriver verksamhet för hemlösa.
Men nästan varje dag hela året om hör en eller flera människor av sig till Stockholms stadsmission för att de vill ge sin tid.
– Det är alla möjliga människor, nypensionärer men också ungdomar, säger Lisa Minnhagen.
Men en sak har de gemensamt.
– De söker något meningsfullt att bidra med i samhället. Man vill göra något bra för andra.

En undersökning som har gjorts på högskolan Ersta Sköndal visar att femton procent – cirka 1 350 000 personer – av alla svenskar är engagerade för någon socialt inriktad organisation. Ännu fler, 20 procent eller 1,8 miljoner, är engagerad inom idrottsrörelsen.
Många volontärer vittnar om att de helt utan ekonomisk ersättning får tillbaka mer än vad de ger.
– Det kan uppfattas som lite egoistiskt. Men jag tror att det är två drivkrafter som går sida vid sida – man drivs av en önskan att göra gott och gör jag gott för andra så mår jag också bra, säger Lisa Minnhagen.
Och för att få volontärer som stannar länge och ställer upp regelbundet är det viktigt att de känner att de bidrar, på riktigt.
– Vi vill jobba långsiktigt och då får det inte vara någon låtsasverksamhet. Om jag ger min tid är det viktigt att man får något tillbaka. Kanske en kopp kaffe, men också att man blir sedd och bekräftad för att man gör något bra.

Det ideella engagemanget har funnits länge, och utvecklas förstås med tiden.– Förr gick man med i en organisation som drev kvinnofrågan. I dag ställer man upp som frivillig på en kvinnojour. Man vill göra något konkret, säger Amelie Silfverstolpe.
Hon har startat och driver Volontärbyrån, som förmedlar volontäruppdrag till enskilda personer. På hemsidan söker till exempel FN-föreningen i Laholm volontärer till sin Fair trade-butik och Naturskyddsföreningen letar ”detektiver” som ska snoka reda på kommunala tjänstemän som köper in kemikalier, för att kunna mejla dem listor på miljöanpassade produkter.
Men Volontärbyrån hjälper också företag som har hoppat på den nya trenden att låta anställda jobba ideellt – på arbetstid.
– För företagen är det ett sätt att skapa en bra stämning och ett bra samtal på arbetsplatsen.
Volontärarbete har blivit ett sätt för företag att bli mer attraktiva som arbetsgivare.
– I dag vill unga människor leva sina värderingar, de vill jobba hos företag som tar ett socialt ansvar.



Nattvandraren

”Vi stoppar saker hela tiden.”

Helén Lind Jaktlund
Ålder: 48.
Gör: Socialarbetare.
Familj: Man, två vuxna söner.
Bonus: Alla ungar och andra nattvandrare som man lär känna! Vi har väldigt roligt, mitt i allt elände vi ser. Vi tillbringar mycket tid tillsammans och det blir inte dösnack, vi pratar om väsentligheter.

”Jag har två barn och jag vill jobba för att de ska få en bättre värld, för att mina barn och andras barn ska få en trygg miljö att växa upp i. År 1990 var jag med och bildade Farsor och morsor på stan tillsammans med Anders Carlberg. Det var efter ungdomskravallerna i Kungsträdgården och han gick ut i tv och efterlyste vuxna som ville vara med och finnas i Stockholms city på kvällarna, jag ringde in till programmet efteråt. Sedan dess har Farsor och morsor vandrat i staden varje fredags- och lördagskväll, på platser där ungdomar samlas. Vi ses klockan åtta, i en lokal som vi delar med polis och socialarbetare. Vi stoppar saker hela tiden. Ibland kommer det fram någon och hälsar och berättar att det har gått bra för dem, att de har jobb och familj nu. Många säger att vi nog inte förstod hur viktiga vi var, att de skyllde på oss för att slippa bråka, de ville inte slåss men hade hamnat i en konstig situation. Många vuxna vet inte vad de ska göra för att hjälpa ungdomar, men ofta behöver man inte göra så mycket, bara finnas där.”



Läxhjälpen

”Jag gör en insats.”

Sven-Erik Gode
Ålder: 73.
Familj: Hustru, två vuxna döttrar, tre barnbarn och två bonusbarnbarn.
Gör: Pensionerad lärare, ställer upp som läxhjälp två kvällar i veckan.
Bonus med läxhjälp: Jag får en inblick i andra kulturer. Och jag får fortsätta att undervisa.

Det började med att min fru tyckte att vi skulle göra något när vi blev pensionärer. Nu är vi en liten trogen kärna som läser läxor med elever i alla åldrar, från lågstadiet till gymnasiet och vuxna som läser svenska för invandrare. Tisdagar och torsdagar, 17–19 finns vi på biblioteket i Rinkeby. Alla som kommer får hjälp, de har ett väldigt förtroende för oss. De vill ha hjälp i alla ämnen och med svenskan, det förekommer ibland att jag lästränar med vissa elever. En liten tjej som kom hade med sig alfabetet och henne lärde jag ljuda och göra ord av bokstäver. Hon blev så lycklig att hon hade kunnat spricka när hon knäckte koden! Språket är det viktigaste för att man inte ska halka efter i skolan och för att klara sig i framtiden. En elev kommer troget varje gång och berättar när han klarar sina prov i skolan. En man som vi har hjälpt kom förbi och sade att nu kommer jag inte mer för nu har jag fått jobb, i Gävle. Det är sådant som visar att man har gjort en insats, att vi hjälper dem att komma in i det svenska samhället.”



Volontären

”Det ska gå att sälja.”

Agneta Nordgren
Ålder: 63.
Gör: Förtida pensionär efter ett yrkesliv i resebranschen.
Bonus: Jag har fått i gång min kreativitet, fantasin blomstrar! När jag väl sätter i gång ger det ena det andra och jag utvecklar min egen hantverksmässiga kunskap.

När jag ser människor somfar illa i vårt samhälle, som är hemlösa och som mister sin sjukpenning, så känner jag mig oerhört privilegierad. Och att jag vill ge något tillbaka av allt det som jag har fått. För två år sedan ringde jag till Stadsmissionen och gick en kurs för volontärer. Nu arbetar jag en dag i veckan på Re-make där vi syr om sådant som har skänkts, men som inte går att sälja. Eftersom jag har en textilutbildning i botten känner jag att här kan jag verkligen tillföra något gott för mina medmänniskor, samtidigt som jag njuter av att få använda min kreativitet. Vi syr barnklänningar av gamla kökshanddukar, vi gör draperier av gamla skjortor och fantastiskt fina julstjärnor och askar av notpapper – det är bara fantasin som sätter gränserna. Vi gör bara fina grejor, det ska gå att sälja och man ska kunna ta ordentligt betalat. Den som köper ska både känna att det är något gammalt som kommer till användning och att man betalar lite till Stadsmission och all den verksamhet som de bedriver.”