Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Inspiration

Ta tillbaka traditionerna

Knyppla spets, väva band, nålbinda vantar och fläta näver. Det är några av de hantverk som länge har ansetts extremt mossiga, men som nu börjar bli populära igen. Fönstret har träffat tre (ganska) ungasom älskar riktigt gammaldags handarbete.

När någon av den före detta Grupp 8-aktivisten Louise Waldéns vänner fyller år händer det att de fårpärlmönstrade muddar, stickade av henne själv, i present.
– Den reaktion som jag får är ofta: ”Kan du sticka!?” Många tycker att det är märkvärdigt, säger hon.
Hemstickade presenter är ingalunda någon självklarhet bland dem som liksom Louise Waldén var aktiva i kvinnorörelsen på 1970-talet. Deras generation förknippar ofta handarbete med hemmafruar och bondmoror. Det var förspilld kvinnokraft och snudd på klassförräderi att brodera i stället för att delta i klasskampen.
– Jag kan inte komma ifrån att det i botten ligger ett kvinnoförakt, att hemslöjd och handarbete är så föraktat för att det är så förknippat med kvinnor, säger Louise Waldén som är filosofie doktor och har skrivit en mängd rapporter och utredningar om kvinnors handarbete.
I sin forskning har hon sett hur föraktet för handarbete växte med industrialismen, då de patriarkala strukturerna blev starkare. Uppdelningen mellan (fint) manligt lönearbete och (inte lika fint) kvinnligt obetalt arbete i hemmet blev skarpare, samtidigt som nya massproducerade produkter förvandlade handarbetet från ett livsnödvändigt arbete till en onödig fritidsssyssla. Redan på 1800-talet ansåg förgrundsfigurer i kvinnorörelsen att det fanns viktigare saker att ägna sig åt, en attityd som har överlevt i flera sekler. 
– Föraktet för handarbete är absolut starkast bland kvinnorna. Män är antingen ointresserade eller lätt beundrande, säger Louise Waldén.

Särskilt bespottat har handarbetet varit just i arbetarrörelsen. Det blev tydligt när Louise Waldén på 1990-talet gjorde en forskningsstudie om cirklar i textilt hantverk i ABF och Studieförbundet Vuxenskolan, som ju har sina rötter i bonderörelsen där det textila hantverket haft jämförelsevis högre status.
– Det var framförallt männen i ABF som var skakade över att man ägnade pengar och tid åt handarbete. I Vuxenskolan var det inte alls så, säger Louise Waldén.
Hon är sjuttio år fyllda och minns med vilket förakt den legendariske finansministern Gunnar Sträng (S) ifrågasatte om bildningsförbund som ABF skulle ordna cirklar i hemslöjd.
– Det ska inte folkbildningen hålla på med, det är ju något som mina fastrar gör! Så sade han, minns Louise Waldén.
I dag upptäcker allt fler av dem som inte minns vem Gunnar Sträng var hur kreativt och vilsamt det är att handarbeta. Dagens 30-plussare har ofta svårt att förstå varför man ska skämmas för att brodera.
– I dag handarbetar många för att det ligger i linje med det hållbara samhället. Man vill inte köpa massproducerat, man vill kunna tillverka sina kläder själv, säger Anna-Karin Jobs Arnberg som är hemslöjdskonsulent i Stockholm.


 

Vävaren:

”Jag använder en teknik som kom till Norden på järnåldern.”

vävarenMaria Neijman
Ålder: 35. 
Familj: Man och två barn, Allis, 6 år, och Sixten, 1 år. 
Gör: It-supporter på Systembolaget. 
Ser fram emot: I sommar ska jag vara med vid återskapandet av slaget utanför Visby ringmur, då är det 650 år sedan danska soldater slaktade tusentals gotländska bönder där.

”Jag är med i två medeltid föreningar som återskapar kläder och föremål från det sena 1300talet. Vi reser runt i Sverige och Europa och får betalt av marknader och museer, de hyr in oss för att vara levande historia.
Drivkraften är att göra allt precis som det har varit, att väva med samma täthet och med trådar som har tvinnats på samma sätt som man utifrån textilfynd vet aanvändes på medeltiden. Vi tittar på medeltida målningar för att se hur sömmarna låg, vilka färger man hade. Jag har en vävstol i vardagsrummet och sedan växtfärgar jag mina tyger själv.

Det kan ta mer än hundra timmar, effektiv tid, att väva, färga och sy en tunika. Och så brickväver jag kantband och skärp, det är en teknik som kom till Norden redan på järnåldern. Jag älskar att skapa själv, när man brickväver kan man göra helt galna mönster.
Och så är det extremt roligt att ta med sig det som jag har skapat ut och träffa människor på medeltidsevenemang, att få levandegöra historia. Många tror att vi har köpt våra kläder, det är roligt att berätta att det går att göra allt själv.”


 


Nålbindaren:

”Det blir en protest mot slit- och slängkulturen.”

NålbindarenJohanna Andersson
Ålder: 26. 
Gör: Arbetar på behandlingshem, studerar till socionom. 
Familj: Föräldrar och två systrar. 
Bonus med nålbindning: Jag blir harmonisk och rofylld.

”Jag har alltid varit intresserad av ull och kreativt arbete, jag blir glad av att göra fina saker med mina händer. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att det är kul att sticka och virka. Och så har jag ett historiskt intresse, som barn älskade jag att höra berättelser om förr i tiden. Så jag tycker att det är extra kul att nålbindning är ett gammalt hantverk. På Vasaskeppet och i gamla gravar har man hittat vantar som har varit nålbundna. Jag tycker det är viktigt och intressant att bevara ett gammalt hantverk, att behålla den kopplingen till våra rötter. Genom att nålbinda förstår jag på ett djupare plan, rent fysiskt, hur det var att leva på 1700-talet, vilket enormt arbete det var att göra ett par vantar. Det gör att jag får respekt för de prylar som jag använder i min vardag. Det hänger ihop med en hållbar livssyn, det blir någon sorts protest mot hela slit- och slängkulturen. Jag är inte extremt icke-materiell, jag köper mycket kläder. Men jag tänker på vad jag köper och jag köper hellre lite dyrare saker som håller ett tag och som jag tar väl hand om.”


 


Näverflätaren:

”Man kan värma näver i mikron, då torkar det på några minuter.”

näverflätarenSofia-Li Gustafsson
Ålder: 32. 
Familj: Singel. 
Gör: Modedesigner, museipedagog. 
Bonus: Näver är billigt, man kan ta själv i skogen. Men man måste veta när och hur, så att man inte skadar trädet.

”Jag hade en del fördomar mot näver. Det har lite töntstämpel, var fattigslöjd med ett billigt och folkligt material, något man tog när man inte hade något annat. Det var stort på 1970-talet då gjorde man lampskärmar och adventsstjärnor. Jag tror att näverskor och väskor i näver kan slå igenom som nästa 70-talsgrej, efter träskor som har blivit så inne igen. Så jag gick en kurs i somras. Vi fick lära oss allt från grunden, som att näver innehåller ett limämne och klistrar ihop sig själv när man fuktar och värmer det och sätter det i press.
Förr fick man låta näverföremål torka i flera veckor, nu kan man köra det i mikron några minuter. Sedan sitter det som berget, och det står emot väta bra. Vem som helst kan lära sig, men det krävs tålamod att hålla i ordning på bitarna när man flätar. Näver är hårdare än textil, så nagelbanden tar lite stryk och man måste vara stark i nyporna. Jag sitter i soffan och flätar medan jag kollar på film, man kan väta med en blomspruta eller våta handdukar. Det tar tid, men det blir jättefint!”