Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Inspiration

Söka sina rötter

Historia handlar inte längre bara om kungar och årtal utan alltmer om hur vanligt folk levde och dog. Det har gjort att allt fler intresserar sig för historia, sin egen och andras. Fönstret har träffat tre som får gåshud av historiska vingslag.

Skriver jag att himlen var gråmulen när Gustav III dog den 29 mars 1792, så var den verkligen det, säger författaren Christopher O’Regan som har skrivit fem böcker – senaste är Kärlekens krigare – om det svenska 1700-talet och är en av dem som ligger bakom det ökade intresset för historia. Ett annat exempel är Historieätarna, som visades på SVT i höstas.

– På sistone har historiker blivit bättre på att skriva om nya spännande forskningsresultat på ett lättfattligare sätt, instämmer arkeologen Per Widerström på Gotlands länsmuseum.

Christoper O’Regans skildringar av livet i Stockholm under och efter Gustav IIIs regeringstid är så målande och realistiska att många undrar om han ändå inte har hittat på lite. Men alla fakta bygger på tusentals timmar i arkiv.

– Man måste inte vara så akademisk, det går att plocka fram detaljer som gör att man kommer 1700-talsmänniskan inpå livet, säger han.

Dagens trend anses ha börjat med historikern Peter Englunds nya sätt att skriva om historia i boken om slaget vid Poltava (1988) och fortsatt med författaren Herman Lindqvist, vars berättelser om den svenska historien gick på tv i slutetav 1900-talet. 

– Han plogade vägen för oss andra,säger Christopher O’Regan.

I akademiska kretsar rynkade många på näsan åt Hermans historia, att han hade förenklat för att kunna spetsa till det.

– De hängde upp sig på sakfel här och där. Men jag läser mängder av akademiska verk och det finns sakfel i dem också, säger Christopher O’Regan.

För de historiefrälsta kan några timmar på Riksarkivet eller i en digital släktforskardatabas vara lika avkopplande som att läsa en deckare – och dessutom spännande på riktigt.

– Det är verklighetsflykt. Att för en liten stund få drömma sig i väg till en tid då det fanns andra ideal, andra sätt att leva. Och skulle jag ha läst om mordet på Gustaf III i en deckare skulle jag ha tyckt att intrigerna var osannolika. Ändå har allt hänt i verkligheten, säger Christopher O’Regan.

Att grotta ner sig i flera hundra år gamla domstolsprotokoll och kärleksbrev ger nya perspektiv på livet.

– Det är oerhört hälsosamt och ger distans till vårt eget samhälle där allt ska vara nytt och fräscht.Fast allt var inte bättre förr.

– Jag skulle inte vilja leva på 1700-talet, det räcker med att gå till tandläkare för att bli glad att det är 2013. Barndödligheten och de sociala orättvisorna var förfärliga, men i vissa avseenden var livskvaliteten högre. Då dog människor av lunginflammation, men de verkar inte ha bränt ut sig eller lidit av andra stressrelaterade sjukdomar.


1700-tal kvinnan

”Jag har hittat mig själv”


Caroline Eklund

Ålder: 22.
Gör: Studerar kulturarv och museer vid Stockholms universitet.
Familj: Pojkvän, mamma, pappa och två bröder.
Bonus: Jag tar vara på min talang och har fått ett brett socialt liv.

”När jag var femton år såg jag Röda nejlikan på video och blev så kär i den välklädde hjälten att jag inget hellre ville än att ha en vacker, puffig klänning som hans hustru i filmen hade. Jag har alltid älskat långa klänningar, att klä mig fint och att sy. Så jag tänkte att det väl inte kunde vara så svårt, tog några utslitna lakan och satte i gång.

I dag syr jag efter egna mönster och egen design. Jag studerar porträtt från tiden, filmer, böcker och plagg som finns på museum. Jag vill att det ska se ut som ett historiskt plagg, men tänker ekonomiskt och realistiskt – jag kan inte gå och köpa siden till varje kreation.

På 1700-talet gjordes korsetter med valbard som bening, i dag får man ta till plast eller metall. När jag hittade Sällskapet Gustafs skål och insåg att det fanns andra som höll på som jag, så hittade jag också mig själv. Vi sätter liv i ett gammalt kulturarv, vi klär oss tidsenligt och umgås som de gjorde på den tiden – vi ordnar baler, middagar, salonger, piqueniquear och promenader i parker. Och så har vi kurser för att lära oss mer om 1700-talet.”


 

Släktforskaren

”Man kan höra de fattigas usla språk.”


Peter Böhm

Ålder: 76 år.
Familj: Hustru, tre vuxna barn, fem barnbarn.
Gör: Pensionerad dataspecialist.
Bonus: Att släktforska är också ett sätt att umgås. Jag har fått många nya vänner och träffat tidigare okända släktingar.

”Mina släktingar var mest enkelt folk på landet – drängar, torpare eller i bästa fall bönder och så några smeder och bruksarbetare på min hustrus sida. De är underklass även i kyrkböckerna, det skrivs mindre om dem än om de bättre bemedlade och det som står är slarvigt skrivet. Om inte någon hamnade inför sockenstämman eller tinget. Då skrev protokollförarna ner allt och det är då det blir riktigt intressant.

I vittnesförhören kan man höra de fattigas usla språk, man får ledtrådar till vad för slags människor de var och det hårda liv de levde. Många barn dog i späd ålder och olyckor var vanliga, särskilt på järnbruken där arbetet pågick dygnet runt även på vintern. Och en hel gård kunde tömmas på folk när en farsot härjade.

Vi gör en släktgårdsresa varje år, då tar vi kontakt med den lokala hembygdsföreningen som alltid tar emot med öppna armar. Det är hisnande att gå på golvtiljorna där min farmors farmor tjänade som piga eller att stå framför altaret i kyrkan där min hustrus mormors morfars farfar gifte sig i mitten av 1700-talet.”


 

Amatör-Arkeologen

”Jag hittade en dräktnål i form av en drake.”


Lars Andersson

Ålder: 65 år.
Familj: Dotter, särbo och tre bonusbarn.
Yrke: Professor i gerontologi (läran om äldre och åldrande).
Bonus: Ett naturligt umgänge över generationsgränserna. Har man ett gemensamt intresse spelar ålder ingen roll.

”Det är något med själva grävandet, det är väldigt konkret. Jag drivs av en nyfikenhet, det är lite skattletande och så är man med och tolkar forntiden – även om det är grävledaren som skriver rapporten. Det mest spännande är inte att hitta de dyrbaraste föremålen av guld eller silver. Det är att hitta något med text (runor), där man tydligt känner kontakten med forntiden och människan där borta för tusen eller två tusen år sedan.

För några år sedan svarade jag på en annons om att man kunde delta i praktiskt arbete vid en utgrävning på Gotland och nu är vi ett gäng som gräver där varje sommar. De yngsta är sexton sjutton, de äldsta drygt åttio år. Jag har hittat rätt mycket under åren, bland annat flera kammar, skurna med fina mönster.

En gång grävde vi ut en vikingatida boplats vid sextonde hålet på en golfbana. Då fick vi ta betäckning när vi såg någon på utslagsplatsen! Förra sommaren grävde vi där man har hittat en bronsmask från romersk järnålder. Där hittade jag en nästan två decimeter lång dräktnål i form av en drake, ett par ändbeslag till dryckeshorn och ett nystan av tunn silvertråd.”