En tidning från ABF

Inspiration

Passion för prylar

För 130 år sedan var det högsta mode att samla på allmogeföremål, vapen och mynt. I dag gäller retrodesign från rekordåren på 1960-talet. Fönstret har träffat tre som får en kick varje gång de hittar något nytt till sin samling.

Utställningen Tryckt till jul som just nu visas på museum i både Malmö och Falköping bågnar av fakta om svenska formgivare. Mycket av kunskapen kommer från privatpersoner som samlar på juldukar från 1950- och 1960-talen.

– Vi gjorde en efterlysning av några signaturer och fick hjälp av samlare som visste vilka formgivarna var, säger kulturhistorikern Anna Lindqvist på Östergötlands museum i Linköping.

Det var hon och en kollega, som också är svag för de svenska mönster som skapades för 50–60 år sedan, som kring julen 2009 fick den idé som ett år senare blev utställningen som sedan 2010 har visats på museer i bland annat Borås, Norrköping, Skellefteå och nu alltså i Malmö.

– Vi insåg att vi båda hade ett intresse för juldukar från den här tiden, men att vi visste mycket lite om dem. Kanske för att juldukar alltid har setts lite över axeln, de har inte ansetts ”fina”. Men det visade sig att många av dåtidens främsta formgivare som Viola Gråsten och Kajsa Nordström alla hade gjort juldukar.

Många svenska museer har en gång grundats med donationer från privata samlare som bas. I slutet på 1800-talet när industrialismen började konkurrera ut bondesamhället blev det högsta mode bland förmögna att samla på gamla allmogeföremål. Värst i klassen var Artur Hazelius, som samlade på hus och gårdar från hela landet som fraktades till Stockholm, där han grundade Skansen. Det var det fint att samla, det gav hög status.

– I dag har konsumtionssamhället gjort att det finns prylar att samla, nu handlar det mer om nörderi. Många är med i en samlarförening och då blir samlandet en social grej också, säger Anna Lindqvist.

Och precis som i mode och mat finns det trender i vad vi samlar på.

– De frimärkssamlingar som på 1950-talet kunde vara värda flera hundra tusen är värdelösa i dag, ingen samlar på frimärken längre.

Inte heller de kopparbyttor som många samlade på 1970-talet är särskilt eftertraktade i dag. Nu är det i stället föremål, möbler och textilier från 1950- och 1960-talen som gäller. Instagram är fullt av samlare som delar med sig av bilder på sina senaste fynd.

– Generellt gäller att det ska gå minst 30 år innan vi får nog med perspektiv för att uppskatta äldre föremål. Så i dag har många redan börjat samla på prylar och kläder från 1980-talet. Det är mycket nostalgi, man vill ha sådant man minns från sin barndom, säger Anna Lindqvist.


 

Tygsamlaren

”Jag lever i en retrobubbla.”

Maria Jernkvist
Ålder: 51 år.
Gör: Driver en retrobutik.
Bonus med att samla på tyg: ”Jag har lärt känna flera formgivare, bland annat en finländska som jobbade på Marimekko på 1960-talet som jag åker till Helsingfors och hälsar på varje år.”

”Allt började på en loppis för 14 år sedan. Jag såg ett tyg skymta fram i en trave och sen såg prislappen – 20 kronor. När jag kom hem la jag ut det på golvet och det knockade mig! Jag har alltid gillat färg och form och sedan dess samlar jag på tyger formgivna på 1950-, 1960- och 1970-talen. Letandet är en kick i sig och när jag hittar något så är som att allt stannar till. Wow! Det är som att bli förälskad, jag hamnar som i ett vakuum. Sedanär det ett detektivarbete att ta reda på vem som har gjort tyget och att ta reda på mer om den personen. Vi samlare hjälper varandra, det finns flera grupper av retrosamlare på sociala medier. Och så finns det mycket kunskap i gamla mode- och inredningstidningar från den tiden. Mitt favorittyg Melooni är ritat av Marimekkos stjärndesigner Maija Isola, en stark kvinna med en intressant historia. För mig har det blivit en livsstil, jag lever i en retrobubbla. Jag köper nästan aldrig nya saker utan bara sånt från den tiden. Det är ett kulturarv, som många andra kastar bort. Och så gillar jag återbruk, att inte köpa nytt.”


 

Statysamlaren

”Bara frakten hem kostade 45 000!”

Mats Larsson
Ålder: 51 år.
Familj: Inte just nu.
Gör: Grafisk formgivare.
Bonus med att samla statyer: ”Jag har lärt känna flera indiska hantverkare.”

Min första staty köpte jag påskolresa till S:t Petersburg, en av Lenin. Jag tycker att statyer är mäktiga och inspirerande, de har en sådan kraft, det är något med symboliken som jag gillar. Nu har jag ett par hundra statyer hemma, de flesta föreställer indiska gudar. Det känns som att bo i ett tempel! Jag åkte till Indien för första gången för kanske 25 år sedan, nu åker jag dit varje år. Jag reser alltid till en hantverksby söder om Chennai i sydöstra Indien, där sitter de och knackar sten i varje gathörn. Numera specialbeställer jag ofta statyer av de hantverkare jag har lärt känna. Den största tog tre och ett halvt år att få klar. Den föreställer guden Kali och är gjord i svart granit. Två personer arbetade heltid med den i två år, bara råstenen kostade 10 000 kronor och frakten hem 45 000. Men ibland impulsköper jag också – ’den där ska jag ha!’ Det ska vara statyer i sten, metall eller trä – gips faller lätt sönder, det gillar jag inte alls. Jag tror att det är en basal mänsklig egenskap att samla och att vilja ha det man har samlat omkring sig. Fast jag har nog aldrig definierat mig själv som samlare. Det är andra som har kallat mig det och jo, jag kan konststatera att jag samlar nog på statyer.”


 

Listsamlaren

”En favorit börjar med: 2 mazarinjävlar.” 

Alex Moss
Ålder: 31 år.
Familj: Man och två katter.
Yrke: Administratör.
Bonus med att samla på inköpslistor: ”Att jag får betrakta okända människor på avstånd.”

”Jag har samlat sedan jag var barn – bokmärken, stenar, brevpapper. Och nu har jag flera samlingar, bland annat mer än 3 000 inköpslistor som jag har hittat i matbutiker och på systembolag. Jag hade redan börjat samla på listor när jag blev arbetslös en period, jag var rastlös och ville ha ett projekt och ett tag gick jag varje dag i olika affärer, det blev min sysselsättning. Rusningstid är min ’prime time’ då kan jag hitta listor på golvet, som inte blivit bortstädade ännu. Ensak som är fascinerande är folk som skriver upp bara en sak de ska handla – ’en stor cola zero’! Det verkar ofta vara yngre personer. En favorit är en lista som börjar med ’2 mazarinjävlar’. Jag kan undra varför någon skriver så, till sig själv. De sätter i gång något i mitt huvud, jag får snabbt en hittepåbild av personen. Listorna är unika allihop, som små skatter. Hur listan ser ut säger något om hur personen fungerar. Jag har bara en regel – jag får inte veta vem som har skrivit listan, då förtas det som är kul. Jag är ute efter det autentiska, den som har skrivit listan ska inte veta om att han eller hon blir betraktad. De är lite intimt på något sätt, det känns fint att jag liksom får ta del av en okänd människas vardag.”

Ursprungligen publicerad i nummer 4 2017