Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Film och TV

Därför gör Woody Allen

så många filmer

Ulf Lundell brukar kritiseras för att göra för många låtar, skriva för tjocka böcker, släppa plattor för ofta. Det är en trist och osaklig kritik, som bottnar i föreställningen att artister ska vara sparsmakade och förädla, förädla, förädla tills resultatet är fullkomligt och verket kan försvara sin plats i historien.

Men så fungerar framstående skapande bara för vissa. Stanley Kubrick – filmhistoriens främste perfektionist – kunde göra hundra tagningar av en scen, som han sedan ändå valde bort i klipprummet. För andra regissörer är Lundellapproachen den enda möjliga.

Sällan blir det så tydligt som i Robert B. Weides underhållande och lärorika Woody Allen: A documentary som kom 2012. Woody Allen har gjort 40 filmer på 45 år och fortsätter att, snart 80 år fyllda, strössla världen med filmer. I dokumentären förklarar han sitt furiösa tempo med orden: ”Jag jobbar efter kvantitetsteorin. Då och då blir något bra.”

På inspelningsplatsen nöjer han sig ofta med ett par tagningar av varje scen, sedan får det vara. Han har inte tålamod för mer och vill hellre hem och se sitt favoritbasketlag New York Knicks spela.

Inte så att han slarvar – han jobbar hårt för att varje ny film ska bli ett mästerverk – men den galet höga produktionstakten är idealisk för honom som filmskapare, eller rättare sagt den enda möjliga. Minns vad hans karaktär Alvy Singer säger i Annie Hall: ”En relation är som en haj. Den måste ständigt röra sig framåt för annars dör den.” Jag tänker mig att det lika gärna kan handla om Woody Allens syn på sitt filmskapande.

Woody Allens kvalitativa berg- och dalbana är en förutsättning för hans filmande – utan bottennapp som Scoop och Kändisliv, inga Fruar och äkta män och Kairos röda ros. Inte heller någon Matchpoint, hans knivskarpa thriller i Londonmiljö om en tennistränare som gifter in sig i den engelska överklassen men låter passionen dra in honom i en härva som han bara ser en väg ur.

Matchpoint är också den första av Woody Allens hittills fyra filmer som utspelar sig i europeiska storstäder och som genom sina skönt skamlösa turistvibbar har givit honom en succéartad pånyttfödelse. Tvåan är kärlekstriangeldramat Vicky Christina Barcelona och trean 1920-talsnostalgitrippen Midnatt i Paris. Bra filmer alla tre! Att sedan den senaste i raden, nyutkomna Förälskad i Rom, är en tom och tradig historia får man ta, allt i enlighet med kvantitetsteorin.

Sa jag det förresten? Att Ulf Lundells senaste skiva Rent förbannat är en dubbel-cd med tjugofyra låtar? Tre låtar är riktigt bra och det räcker gott för mig.


 

Nytt på DVD

Misär på svenska

Den fyrfaldigt guldbaggebelönade Äta sova dö av Gabrielle Pichler – som fick bagge för bästa regi – spelades in i Bjuv, Sverigedemokraternas kanske starkaste fäste. Det är nog ingen slump. Filmen fångar den nya tidens oförmåga att erbjuda människor jobb och gör det på ett direkt, obesvärat och naturalistiskt sätt. Huvudpersonen Rasa försörjer sig själv och sin pappa med ett fabriksjobb, som trots slitet ger henne gemenskap och trygghet. Så sägs hon upp, varvid jobbcoachareländet tar vid. Men ger upp gör hon inte. DL

Gammalt på DVD

Hollywood och kommunismen

Reds från 1981 är något så ovanligt som en maffig, över tre timmar lång, Hollywoodfilm om en övertygad kommunist och idealist. Den speglar verklighetens John Reed, en amerikansk journalist som levde ett omtumlande liv i USA och Europa, inte minst under den ryska revolutionen 1917. Warren Beatty regisserade och spelade själv John Reed. Kärlekshistorien med Louise Bryant (Diane Keaton) löper som en röd tråd genom filmen, som Oscarprisades för både regi och foto. Reds finns nu även på bluray. DL