Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Film och TV

Palestina – på film

En ung bagare, Omar, klättrar över en mur för att dricka kaffe hos sin vän Tarek. Tareks syster Nadja tvingar en tredje vän, Amjad, att imitera Marlon Brando. Jag tänker på att jag har imiterat Brando många gånger och att vi har skrattat precis så där. Men våra hem är inte på ockuperat territorium. Jag lever med fri rörlighet och kommer kanske aldrig att bli förnedrad av soldater eller torterad i ett fängelse. Mina vänner och jag tvingas inte ta ställning till huruvida förtryck av en främmande ockupationsmakt ska mötas med väpnat motstånd.
Men på palestinska Västbanken, i den hyllade filmen Muren som har svensk biopremiär i oktober, tar Omar, Tarek och Amjad till vapen och skjuter en soldat. Snart är den israeliska underrättelsetjänsten dem på spåren. Hur kan de veta? Har någon tjallat?
Muren är en psykologisk thriller, en välspelad, lågmäld actionrulle med en stark kärlekshistoria i berättelsens centrum. Den är regisserad av Hany Abu-Assad (känd för Paradise now) och blev välförtjänt Oscarsnominerad. I en annan värld hade jag sett den bara för att den är bra. Nu märker jag att jag söker något annat också, jag väljer filmer från Palestina för att försöka förstå. För att jag inte ska glömma att det är vanliga liv, vanliga människor med vanliga problem, som mals ned i konflikten. Generation efter generation.
Palestina har två delar: Gaza som är värst utsatt och i princip helt isolerat, och Västbanken. Palestinier man träffar bor oftast på Västbanken, där livet jämfört med Gaza på många sätt är helt normalt. Eller, normalt om man accepterar en halv miljon olagliga bosättare, en ständig militär närvaro och begränsad rörlighet som normala. Jag läser tidningar men fattar inte hur det går ihop och vågar inte fråga palestinska bekanta, det verkar ofint. Hej, kan du förklara hur det känns, du som jobbar i it-branschen, som forskar i sociologi, som är bagare, hur vardagen ter sig i spillrorna av ert land?
Jag ser Muren och tänker på alla vidriga och dumma saker kärlek kan få oss att göra, att sådana känslor är precis lika berusande starka var man än bor i världen. Jag ser dokumentären Five broken cameras om en vanlig familjefar vars palestinska by trängs in, steg för steg, av israeliska bosättningar. Och nästa gång jag läser i tidningen om förlorad jordbruksmark är det inte bara teori. Jag har bilder i huvudet, bilder som bonden Emad Burnat har filmat sedan 1990-talet med kameran han köpte för att dokumentera sina barns uppväxt.
Film stoppar nog inte förtryck. Men filmkonst kan vittna, gestalta, och väcka solidaritet.


Tre filmer om palestina

1. Muren (2013) • Hany Abu-Assad – Thriller om kärlek, svek och människor i konflikten.

2. Citronlunden (2008) • Eran Riklis – En palestinsk änka blir granne med Israels försvarsminister.

3. Five broken cameras (2011)  • Emad Burnat och Guy Davidi– Rörande dokumentär om en bonde som videofilmar sitt liv.