Hoppa till huvudinnehåll

Fönstret Fönstret

Alexandra

Jag börjar om, igen

Det är gryning när jag kliver av tåget i Borlänge fast jag egentligen ska till Ludvika. Jag hämtas av två poliser och när vi kör in framför Kommunhuset ser jag de svartklädda männen med en stor banderoll framför entrén. Där står mitt namn. ”Bedragerska” kallas jag denna gång. När samma män marscherade med hatplakat i Göteborg i september kallades jag ”Förbrytare”. Bland deras övriga måltavlor fanns publicister och politiker och Emerich Roth, som överlevde Förintelsen.

Själv avböjde jag alla uppdrag på Bokmässan av rädsla. Nazisterna lyckades begränsa min och mångas rörelse- och yttrandefrihet. Men folk skickade bilder och filmer från mörkermarschen. En kompis polisanmälde då jag själv inte orkade. Jag har anmält hot förr. Förgäves.

Nu smugglas jag in bakvägen till en kommunarbetare som vittnar om en vardag fylld av lögner, trakasserier och hot från männen, kända av polisen, som nu står bredbenta i minusgrader denna januarimorgon. Deras svarta uniformer kontrasterar det vitklädda landskapet. Människor i alla åldrar strömmar till och trotsar mörkermännens försök att förhindra dem. Salen fylls och jag står omgiven av poliser och väktare som informerat om eventuella flyktvägar. Och vad är det då jag talar om som väcker hat, hot och smutskastning? Vad förespråkar jag som får ett tjugotal stora, ståtliga, svenska män att dra på sig uniformer med nazistorganisationens namn och söka sabotera och skrämma i väg mig och min publik?

Det djupt provocerande jag talar om är demokrati och mångfald. Det är alla människors lika värde och rättigheter. Det är hur vi, var och en av oss, kan förhålla oss till en föränderlig, globaliserad värld av växande klyftor och stegrande segregation. Rösten spricker och hjärtat dunkar som vore jag jagad när jag drar vad som borde vara självklarheter ur FNs Deklaration om mänskliga rättigheter, Regeringsformen och EUs grundlagar – om att en demokrati inte rymmer rasism, sexism, antisemitism, islamofobi, hbtq-fobi och alla andra former av misantropi.

Den modiga massan bjuder på applåder och kramar innan jag leds ut bakvägen och in i den bepansrade bilen. Bakom de svarta fönsterrutorna ser jag hur männen formerar sig för att möta upp människor som stolt och värdigt vänder bort blicken. Människor som vägrar låta sig avskräckas. Vem kunde tro att jag skulle åka till Ludvika med livet som insats för att föreläsa om något så oförargligt som demokrati i världens mest moderna demokrati?

Samma dag fimpas förundersökningen mot marschen i Göteborg. Nazisterna med hatplakaten kunde tydligen inte identifieras. Trots otaliga filmer och fotografier på lätt identifierbara ansikten. Trots regeringens handlingsplan om hot mot journalister och konstnärer. Trots fackliga kommittéer och arbetsgrupper satta att arbeta mot detta. Precis som för exakt 20 år sen när beväpnade, maskerade nazister poserade utanför min egen ytterdörr står jag återigen utan skydd, arbetsgivare eller fack i ryggen. När jag ligger sömnlös och skräckslagen den natten bestämmer jag mig för att ge upp. För att börja om igen när den nya dagen gryr.

Publicerad i nummer 1, 2018